Som endast min vän var de det sista du sa
tre gyllene ord
som uppfyllde allt jag ville ha
men tillika mord
på den vänskapen vi tyckte var så bra

Fast alla andra språk från dig
redan hade skvallrat det till mig
så överraskades jag
fast jag svurit mig stark
slogs jag slagen till svag
tappade min mark

Vi var två som i varandra funnit något mera
emot våra bultande hjärtan
förmådde vi inte argumentera
vi var längtans sjuka
vi visste att vi inte borde
men behoven var akuta
så det glödgade järnet vi smorde

Döva och blinda för alla andra
lät vi vår hämmade lust blomma ut
vi dansade som vildar bort i varandra
emot transens oundvikliga enda möjliga slut

När ögonen som var stuckna
i förälskelsens brand slocknat
när hetsens flammande tungor kroknat
kärlekens alla kulörer flagnat
och till sist askan svalnat
sa du i din heders reträtt
att de tre ord som du sagt
inte var rätt

Du påstod att det du hade känt
hade du aldrig känt
du sa att det inte var så det var
ensam lämnade du mig gråtande kvar
du sa att det som hade hänt
var något som aldrig hade hänt
i din flykt kan jag dig förstå
men man får inte säga så
inte säga så
det hade varit bättre
att bara gå
bara gå