Spiken på huvet och kniven i lådan
orden som trängs som fiskar i vattnet
oregerligt vill dom på samma gång
nå ut och forma något till dig
men sammanhanget saknar mening
och när det ska ut ur hjärnan finns inte rim och reson
förmågan att omvandla tankar till vett
saker man kan säga
verkar jag ha tappat nånstans
runt den där gången jag faktiskt gav det en chans

Meningar och klister, saker efter lister
fingrar som spretar i frustration över att
alla orden tramsar och flamsar
vägrar komma rätt
längre, fast dom förut var mitt starkaste vapen
men när känslor upplevs
djupa åt vilket håll som helst
lättar språket gärna till skyn
klarar inte av att följa med
skäms nog över sin egen oförmåga
att skildra det som känns
att falla på plats ordentligt, eller läka det som bränns