han stryker försiktigt
med fingrarna över glaset
ömmande
för de gråtande barnen därute
punkare och poeter
offrade till sin samtid
nakna, med tång
slitna ur mödrarnas liv

alla som levt här
i oskuld och skuld
svepta i barndomens slöja
som blyertsstreck på dörren
som mjölktänder i glas
alla som våndats
som slagit, tagit och fått

han kan skönja sitt ansikte där
som en vinglig rök
stiger det ur mörkret
han står tyst
i hans kind gräver regnet fåror