Så här på kvällen har intensiteten gått ur. Då har jag redan svurit och skällt så mycket att farten och flödet försvunnit. Det som bär fram.
Morgnarna är den bästa tiden, då kan medborgarna vara tecknade figurer som man kan slå ner i backen, platta till, stampa ut och plantera julgranar på, för att minuten senare resa sig upp borsta av sig och gå därifrån. Poängen alltjämt framförd och mottagen.

Det är den tid på dagen då man kan ropa ut att se, jag går utan byxor. Varsågod, förnedra mig på alla vis ni kan. Sno mina besparingar, lura mig på panten, svindla mig på bensinmacken. Bedra mig, skriv lögner. Och ja jag skall köpa byxor ändå men inte bära dem men jag skall banka ner er i asfalten.

I världen, trots kulturens framsteg lever vi som vildar på jakt. Stressen jagar oss runt timme efter timme i jakten på föda. Knepen är många, desperationen likaså, som i träden, på savannen. I köpcentrena slås vi omkull, reser oss, jagar, försvarar.

Så länge jag inte spelar med går det bra, inbillar jag mig. Så fort jag kliver på är jag såld. Då är det bara att knäppa upp byxorna och böja sig fram.

Picasso sa att man skulle lära sig konstens alla regler väl så att man kunde bryta dom sedan. Så man måste väl spela, en dag.

Nu är det lugnt så här på kvällen och vandringen mellan skärm och tv tar vid. En får ingenting gjort.
Man får väl kliva in i morgon.

Eller kanske stå vid sidlinjen ett tag till.