Törsten om morgonen
är obarmhärtig och
dagens kantiga timmar
flyter fram som sirap
genom ögonblickens
uppenbarelser av sorg.

Jag sitter i blåsten
från datorfläkten och försöker
inbilla mig att jag är utomhus
för någon har kastat bort
nyckeln till mina rum.
Jag är fångad i min egen trygghet.