Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hur smakar en hallucination? Sämre! När jag nu har suttit och tittat på Mark Levengood i nästan två timmar så slår det mig att det känns helt normalt. Jag har ingen overklighetskänsla i kroppen som alla andra har.


Farsan är död

Psykosen har ingen startpunkt och inget slut, men kanske skulle man kunna säga att det tog sin början när jag låg på sängen och jag märkte att tvåtusen år explo-derade utanför mitt fönster som två stycken neutronbomber. Det var något trasigt över själva bilden som om mina haltande gymnasiekunskaper inte klarade av att föreställa sig den typen av drömmar.
Likväl, jag går ut på balkongen och står där en stund och plötsligt kommer min syster, Katarina, gående nedanför min balkong lika självklart som vilken främling som helst och jag hejade naturligtvis. Sedan gick jag ner och öppnade porten åt henne. En kort stunds palaver sedan kommer min eminente granne Erik upp för att diskutera och det blev väldigt rörigt för min stackars sönderknutna lillhjärna. Hursomhelst, syrran skjutsar upp mig till psyk. och där borde jag tydligen ha dis-kuterat med några skötare, men jag gjorde inte det för jag har ingen lust att ge bort min själ för mediciner/droger längre. Väl uppe på avdelningen var det snurrigt ett tag och jag gjorde många felsteg där. Jag hittade tillbaka till någon slags normalitet och när dagen för min utskrivning kom meddelade sjuksköterska Niklas att min far dött under natten och jag bad om att få stanna några dagar till. Samma dag åkte jag, tillsammans med min syster Viveka, hennes sambo Thomas och deras yngsta dotter, Elin för att ta ett sista farväl av pappa. Min mor och min syster Katarina var redan på plats. Döden är definitiv - det finns ingen återvändo - allt som är kvar är minnesbilder hos de kvarvarande som inte har något klart sammanhang.
Dagen därpå sitter vi på Lénbergs begravningsbyrå i Borås för att arrangera av-skedsceremonin i Hoppets kapell vid S:t Sigfrids kyrkogård. Allting är mycket ovanligt: det är sällan så här många i familjen är samlade på en och samma plats. Jag räknar Thomas som en medlem i familjen trots att min mor har svårt att tåla honom och Katarina står på mors sida. Jag hastar tillbaka till sjukhuset och börjar göra mig i ordning för hemkomsten. Min lägenhet är i ett rörigt skick och det är tungrott att laga mat och plocka i ordning. Jag träffar Patrik O. över en kopp kaffe vilket är som balsam för min själ.
På Långfredagen dammsög jag lägenheten och hittade till min förvåning mina lägenhetsnycklar under sovrumsmattan. Jag svabbade köksgolvet, sovrumsgolvet och hallen. Idag har jag städat toaletten tömt frysen som är trasig och lagat en gryta på det som gick att rädda. Jag har tittat på Covid-galan med Mark Leven-good och blivit blixtförälskad i den lilla tösen som sjunger i gruppen "Estraden". Jag har en bild i huvudet: Jag sitter på pubens uteservering och dricker en öl och två herrar utanför hamnar i dispyt och den ene hugger av huvudet av den andre med sitt svärd, huvudet hamnar i min öl och jag blinkar inte ens av förvåning. Varför skulle inte Röde Orm gå igen i dessa tider? Allting tycks möjligt och endast de blinda vet vad framtiden bär i sitt sköte.




Prosa av Lars Beermann
Läst 197 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-08-07 19:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lars Beermann
Lars Beermann