Havets topografi
begraver den salta svälten
och släcker elden
i solnedgångens musikaliska ässja.
Vidder av vågor
vräker vanornas viskningar
över vardagens val
vilket vacklar av vemod

Öknens avhuggna erektioner
i en dimma utan väta,
där insekter härskar sakta.
Solens strimmiga strålar
krockar med sandens ådror
och vilandets vener.
Svekets sanningar skriks
i skräckens hallar.

Oron, ilskan, elden -
blomman, brödet, blodet.
Kärlekens dikotomi
likt ett långt järnvägsspår
byggt med drömmar.
En parallelltid som konvergerar
vid horisontens
ögonblick och eufemismer.