Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=NscSGuqr2QU


Min ära heter trohet (gay)



Han stod och lutade sig mot en järnek. Månen var inte helt synlig och en frisk organisk känsla låg i luften och över kyrkogården han befann sig på. Tio i ett skulle han möta en god vän där inne, någonstans. De brukade mötas där och försöka skrämma varandra. Han var klädd i en ljusblå kapuschong som hade tillhört hans farfar, varje gång han satte på sig den så försökte han att inte minnas honom. Bredvid kyrkogården stod stadens vattentorn, en mäktig koloss i gulnande tegel, ekarnas höstkronor kastade genom den sydliga vinden irreguljära skuggspel över tornets två första våningar. Han gick trevande över ett par gravar och satte sig på muren som vette ut mot havet och sög i sig den salta luften. Tidigare under kvällen hade han befunnit sig i sin säng, det hade varit släckt i taket. Han hade konstaterat att han var förälskad i sin bästa vän men han var inte säker på att det innebar att han ville ha sex med honom. Han kanske var asexuellt homosexuell eller så var det så här verklig vänskap kändes. Han förstod inte vad något innebar men han kände mycket. Han hade fått för sig att det kanske till och med var så att han älskade honom. I timmar kunde han ligga i mörkret, fullständigt omedveten om hur hans far skrek på hans mor alldeles utanför hans rum, och föreställa sig hur hans hud skulle kännas mot hans egen, hur hårstråna skulle resa sig längsmed hans ben, hur hans kropp skulle bli känslig som ett stort blåmärke. Han tänkte sig att vännens kroppsvärme inte skulle likna någon annan värme han någonsin stött på hos något annat djur. Någon tog strypgrepp på honom bakifrån med kalla fingrar och skrek hysteriskt, det var hans vän. Han blev rädd, vände sig om och log.

De satt och språkade en stund, skrattade under eken, på kyrkogården. När klockan började närma sig tre, mitt i en konversation som handlade om något annat än vad de pratade om, bestämde de sig för att promenera mot vännens lägenhet, de gick långsamt mellan gravstenarna på havskyrkogården för att sedan gena över den välkrattade grusgången som tog dem ut i en lång björkallé. När de hade gått en liten bit såg han att hans vän haltade, han frågade vad som hade hänt, och han svarade att han inte visste men lät lite ledsen på rösten. Några fotsteg senare brast han ut i gråt och de kramade varandra innerligt, en kram som det sken om. Ett sken av livssorg, oförståelse inför hela världsalltet och den konstanta känslan av att inte ha blivit fullständigt född. Vi har varandra, sa han. Ja, svarade hans vän. Och ingenting skall någonsin komma emellan oss. De såg varandra i ögonen och såg varandra outhärdligt mycket. Tidningsbudet cyklade förbi, han hade hörlurar på sig och blicken fäst framåt. Han kysste sin vän lätt över halsens pulsåder och började själv gråta, han visste inte om det var av glädje eller av djupt lodad medkänsla. Det susade i hans huvud, tiden rann genom perceptionens begynnelse som en kladdig grå massa av ingenting. Han slöt sina ögon och gav sig hän, mjuka ljusa blixtsensationer bildade kalejdoskopiska mönster som tycktes honom vara helt integrerade med ögonlocken. Det kändes som att få ett nytt liv; ett helt livs samlade minnen slungades in i hans medvetande när han slog upp sina ögon och tvärt tvingades återvända till enklare stadier av sig själv genom att vännen knuffade honom i bröstet, skrattade desperat och sa, äh, vad i helvete håller vi på med.





Prosa av Yakuza: Ishii_Sogo
Läst 351 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2013-01-07 11:45



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Gillar denna mycket
2013-02-10
  > Nästa text
< Föregående

Yakuza: Ishii_Sogo
Yakuza: Ishii_Sogo