EF: För att headbanga till tidsvargarnas skelettmusik det kan vilken blodbroder utan armar som helst så jag pekar finger på mig själv, pekfinger mot pekfinger och skriver om; skär upp magen, skär upp magen och tänk samtidigt sjukt mycket på morgondagen. Couscousansiktets vedervärdiga fantomsmärta går ut på att hämnden är varje korn av sand i stormens öga, som en annan som gråter köttets tårar för att bli den näst äldsta fallskärmsjägaren, uppsvullen av tanken på att bli familjär med östrogenkreation, bilda milis och låta retorikerna dingla i lyktstolparna som är sådär dovt vackra och elitistlila som i målningen, Pariset i Café. Nekropolisernas tystnad är orden och söndagen är domedagens ord. Han slår sig med revben i pannan om kvällen till för att det blivit en vana, en vana som östrogenparasiten i fåtöljen som stirrar på omvandlat till att äta husets pizza med sås eller sallad, vanan trogen är det vägen till turkhaket som är målet.
Och men du hela dig, din utstrålar, din utsrålning är så oerhört ingenting att den hade gjort mig erigerade om jag bara förmådde mig tro lika lite på sexualitet som jag inte trodde att det var värt att inte ta bort den obehagligt gråsprängda tanten i rummet bredvid mitt i mitt grannskap, skengravid så när hon inte skrek på nätterna vaggade hon i ett hörn och med salivsprutande sjömansvildhet viskade hon alldeles för högt att det går inte att veta, att det går inte att veta, jag vet inte, jag vet inte, hon vet inte, mantra för översvullen ädelmust vilken passerat passé och ändå hunnit med en runda i fängelset bortanför broarna, utanför spåkulans illusoriska glas, förräderiet mot min kropp är ett faktum. Jag går in på toaletten. På golvet ligger en diktsamling av Beckett som jag skrivit om ungefär: Eller vänta. Minns du när vi var ett på en ny afton för tid sedan med lsd tutade båten vid kranen vi, ett, bodde i som små om nätterna vi undslapp hemmets bältesdöd och kyrkklockorna slog unisont med raketerna och båtbasen? Nej men poesin:

Purpureko, måndimma,
ett purpureko en man kryper
nej stryper
in i rymden

genom mannen han talar med nej
in i hans öra
nej
men mannen
som ville ut
att man aldrig vet när det är slut
eller om det tar slut;
det högre som blir högre
det högre fört upp genomskinligt
diamantaxiom i hålet
där männen föder sina barn.

"existensen är, ju"

det gick inte in innan
det kom ut han

blev svart sen
skrek,
har det:

en cirkel är rund havet är blått

Och sen.

Den andre mannen, du är det visst
kanske du entitet Hammarén
eller var det den tredje
som kallades enfalden
för att han var tvungen
&
från och med nyss
är du den
semiurinerande månens afasi

betyder vad som helst
och gör det också att
det åt upp honom
att vara månen
ibland
kunde någon ha hört honom
mumla om det absoluta

en orgie
lämnar ingen glödande jävla rapport;

det är svårt utan fingrar.