Torrdrömmmer om kyrkogårsdhoror i en själslig kumite till döden som en likfluga över svettdropparna nerför Mas Oyamas stålhänder; längs kärleksstigens skimrande björkallé sett tvärsemot det japanska träsnittet i livslinjes radioaktiva handflata - kromosomfelens fenomenologi är apornas ideologi och skulle kunna vara eller är drömmen, medvetandeströmmen där en liten ask med en liten ask med en lapp i läser:
apokalypsen är nu.

Slår ut sig själv, jag säger förlåt till tibetanska dödsmunkar men dyrkar döden. Orgasmens triumf över medmänniskors andetag. Stryper varje tillstymmelse till motsats, armbågar kranium trasigt under ojämn synapspuls i poesins kroppsåder. Kriskaoset;

det finns fler bengaliska tigrar i Texas än på den bengaliska kusten.

Du kan äta ormkött i Kina. På restaurang med fönster mot de sista vita tigrarna. Glasinburade och lika förvirrade som världen vilken inte vet var något är på väg. Har inte tappat förståndet men har försökt avskaffa det, nedveckla och uppveckla för ådror och blod som flyter i nya riktningar. Är det något sådant du vill ha för pannan? Sliddjur? Högdjur? Heroin?

Du har inte bott, under heroinavvänjning i liten hydda med eskimåshamaner höga på cubensissvampar. Det har jag. Och jag har bestigit berg du inte ens drömt ut utan att andas. Högvägsman med pistol och sabel vid din sida, sliddjur på sliddjur har passerat såväl om natten som om dagdrömmen till, med det vill jag mena att det inte finns någon mening med att drömma längre då verkligheten är så pass högupplöst att nivåerna flyter in i varandra helt obemannat, utan trångmål, på liv och död och på gott och ont.

Drömde faktiskt om dig för några nätter sen också. Utspelade sig i kristallklart babysinneslandskap av jaktknivskukkaraktär, hemma hos dig. Du var jättefin men jag var konstant orolig för att din mamma skulle komma och anse att jag är pedofil eller okynnesupplöst i ansiktskonturen, flytande i organismen, livrädd för substansen - du verkade också ganska oroad över det. Det var mest ångest Freke.

Du hjälper mig likt Hughes drömmaskin att rensa tankarna med kylig isluft efter vad som händer och har hänt hela tiden i omgivningen som omgav och nu omger och sedan bara är stoff som gör ont i det stora grå. Det är kanske långt från tanke till handling men inte från dröm till dröm, åtminstone inte under morgonens infantila hypnagogiskt metafysiska paroxysmer i hypofysens invärtesmagma; det var egentligen inte bra alls, det här med att förleda mig in i delar av mitt andra själv, men ditt initiativ, svinhund, ditt initiativ. Du är dock så fragil, likt många av mina egna mig, vill inte göra detet eller oss illa och värderar din vänskap som hat mycket högre än sex. Måste prata med dig ikväll. Kan du inte fråga om min barndom eller be mig om poesierna? Du bör veta att jag när en storstor tacksamhetsynnest gentemot den grovsvarta demonhålighet som krystade ut dig för plus minus noll år sedan, frände.


Kände mig aldrig välkommen i helvete där Karl (???) hade tagit över i skräcken över sko-ella som hin håle kände sådan vredessorg inför att han djupdök under exkrementspången, ner i malströmmen av de kollektiva mardrömmarnas dilemma;
vad är arketyp, vad är helt slut?

Du är helt slut, i huvudet, jag är helt död, i kroppen. Under isen är det grått, över isen omöjligt att andas. Se det ungefär; sover på kyrkogård, inväntar fullmåne i nattens sken över gravstensvärta, anfaller närmaste hus, kvinna med ögon, våldtas inför sin man, ristar in pentagram i deras kroppar och sjunger en lovsång till satan.
Barndomen var ungefär likt, mina hjältar, samurajer, indianer, gick under isen i ett med mig, blåsfruset foster som återuppstod genom bergsklättring med Aiwass dunkande som fördröjda dova krigsrossliga mantran bortom orsak och verkan och helt klart bortom min kontroll, men min banrdon är ändå inte helt utan glittertindrande pederaster, tidigt visste kvartershororna vem den vilde kurtisanen som alltid försökte få in den i deras smutsiga hål i gathörn kantade av fyllbultar, tandlösa vanskapelser utan armar ben och själar, han, mannen, jag som skrev poesi som fick den gode markisen att rodna, att gå över gränsen och sedan fortsätta, det visste jag tidigt. Att det var det ödet som förenade mig med mig själv.

Boo to Buddha, av Aleister Crowley
fri översättning; tolkning.

Så det är arton jävla år sedan Helena
sedan du gav
en säsong av perversion.

De vita lungna ansiktens demoner
vi får och kan inte glömma
den allra eldigaste skymningens kärlek.

Vad är det för fel på stjärnorna?
Vilket vansinne är inte månen?
Den natten urinerade vi afasi
frätande sådan över gallrena
dödsgator och
det var juni
och vi under träden när vi
slog våra oskulder i bitar.

Arton års månader eller timmar
tiden är enkom tyrannernas lek
sanningsserumens rosor är däremot eviga
ändå, så löpte kärlek snabbt genom natt
som om den aldrig lämnat ljuset.
För grymmare från södern
ännu vilda eldflammor i grymt hår
och Trojanska Helenas svarta mun
ändå inte särskilt grym
blanda icke lust och vildsinthet med sanning.

Men åh, Helena!
Vi håller hand än
köttkonfimationen, vi blandar oss
svart hår hår som guld
våra hjärtan; kärlek lirkar med tungan
den som älskar ung är alltid ung.

Stjärnorna är fortfarande stilla
och likadana
lynnig måne står ut
kom hit utan skam.
Forcera din mun mot min!
Ungdom domnar fast kött är
regn manskap kvinnoskap
kvarstår köttsåren och det
gudomliga ökendammet;
livet, livsvärken är ett band av pärlor
och du är den med sticket,
du lämnade - första blomma, flicka! -
Livslyrik, tunga.
En outsägbar magisk dans
en odödlig romans!

Runt hörnet där huvud rullar
ljus brud som blommar av eufori
blommar i mitt blod,
brinn i blodet, i natt,
Helena, Helena,
uppriktigt riktigt, ädelt genomvit;
ditt kött med mitt kött;
vi har inga val längre,
du och jag.