Gula febern - A man is an deranged angel


(Heroin på den judiska kyrkogården i utkanten av staden, avslutar en sen natt. Varm folie, svarta lungor, hesa onda skratt. Ishii sväljer alltid 7 Iktorivil och fyra Flunitrazepam innan han somnar och han säger att det inte går, att somna in, utifall jag inte läser Burroughs högt för honom. Burroughs är Ishiis stjärna. Har sagt att det är för att det blir lättare att rättfärdiga att han kastat bort sitt liv men skriver ner det han tror sig minnas.)




"But if you're gonna dine with them cannibals
Sooner or later, darling, you're gonna get eaten . . ."
- Nick Cave




Angst. Irrgångaren inom det inuti. Angst stod i en kö för att inhandla matvaror. Han upplevde en ångest både inom sig och utanför sig. I olika delar av det förmodade konceptet; den under irreguljärt tidsschema återkommande ångesten gick inte att lita på till fullo, likväl var den en trygghetsfaktor.
Kvinnan som satt stelt i kassan berättade med vad Angst upplevde som en simpel återhållsamhet om vad varorna skulle komma att kosta. Han uppfattade det som att hon hade mer slagg än själ. En otäckt smutsig liperska. Genommelankolisk. En sådan som det är synd om.

Angst tänkte; korpar som korpar. Korpar som tecken. Tecken som tecken med konsekvenser. Konsekvenser som kunde, och kanske kanske fortfarande kan. Man vet aldrig. Man vet som allra minst när man vet av att man vet. Så; dessa signaler inger fruktan.

Ovisshet. 19 kronor tack, herr Angst. Han såg hennes inre blottat ovanför hennes panna, uppslukad av antennernas luftandar, Angst tog ett djupt befriande andetag och vräkte våldsamt en tomflaska mot den kloliknande östrogenkreationens hjässa, sedan grep han bestämt sina potatisar och sa; du äter bananer nu. Här är flaskan, ta den, ta den bara för helvete, jag älskar när du njuter av att du inte vill och av att jag då inte vet vem jag är. Älskar det. För vad det är. Angst log när han gick hemåt.
Längsmed vägen till borgen är det kallt. Kargt. Tråkigt. Vägen rinner, smyger, förstör. Reellt men samtidigt irrelevant. Angst ifrågasatte inte meningar eller ord längre. Bokstäver intresserade honom mer. Helt klart. Tvåsekunderssanningar entusiasmerade Angst sinne.

Snilleblixt från klarblå himmel. Angst stod lutad över stekpannan, inspirerad av äggulornas hallucinatoriska tillblivelse. Han viker sig åt sidan av skratt. Det finns inte en chans längre.
Angst svär morgonen efter på att han aldrig någonsin, under några omständigheter, skall äta frukost igen. Rödblossig, sjövild men med dött hjärta, ryter han med en vilset korpulent stämma från djupet av sin varelse, att han: nog förresten aldrig har ätit frukost. Det finns ju så många människor och fel att något måste vara rätt tänker han när han avviker från köket efter krigsförklaringen mot frukost som begrepp.

Den satans horhunden hade för i helvete inga ben. Han hade alltid upplevt stumparna som avskyvärda. Hon hade dolt dem väl med samma sjukhusvita lakan som släckte hennes lilla låga genom kvävning. Sista andetaget under kär lek. Flickan som aldrig blev vuxen. Angst ville vara hennes suddiga minne. Ett missvuxet sodomiserat minne uppvuxet på hormonrubbad bröstmjölk. Tankarna på mor Maria kom som klotblixtar igen, Angst suckade inombords och gick ut från toaletten. Vilket inferno. Marias svarta hypofys, hennes gråaktiga, cancerkladdiga äckeldi.

Vinden ven genom natten, genom Angst ansikte och huvud. Han hade precis öppnat ett fönster för att släppa ut lite energier. Han satt nu som en staty framför eldstaden i den för övrigt mörklagda borgen och led utan känsla. Imorgon skulle det bli en annan dag. Tankekraften kanske skulle avta eller automatiseras.

Tårar till morgonkaffet. Brödet stirrade hårt. Filmjölken kom från ingenstans, Angst hade inte en aning.

Råvaror;
ni finns inte viskade Angst och slöt beslutsamt sina ögon.

Någonstans i Afrika skulle dagens hänryckning utspela sig. Det taktiska upplägget: inga handbromsar, för varje människa lott är att reda ut sitt öde för att sedan aldrig mer vara brydd om huruvida döden infaller direkt, om en vecka eller om några år.

Man kan aldrig veta om man har lyckats.









Gula febern - De nakna och de döda



"Conquer yourself rather than the world."
- Descartes






Angst kan verkligen inte, och han får inte heller så det går inte: det är därför givet att han heller inte vill. Efter en återigen utebliven frukost tar Angst sin hatt och sin rock och sin röda halsduk; subliminerad av honom själv som ung sufist under ett par ljuvligt deprimerade tonår. Utanför portdörren stöter han på Elvira.

Elvira är snart tjugo år och bor i en gemytlig etta ovanför Angst. Hon är bedårande med sitt lätt krusade, långa utslagna kastanjebruna hårsvall och sina vitala svarta ögon. Judiska drag. En böjelse, ett öde. Hon besitter en hy så bländande vit att det inte är värt att berätta om.

Åldersskillnaden till trots känner de båda människodjuren sig dragna till varandra. De har aldrig talat till varandra. De utbyter artiga hälsningsfraser. Angst tror sig dock ha förstått att ett djupare själslig frändskap ruvar i den för kvinnor så typiska dimman bakom blicken. För honom skulle hon kunna vara en trasig kulturslyna i behov av stark tysk man, i sitt liv och sköte.

Han. Angst. Vinden, vreden och det magiska i sekunderna innan besvikelsen. Den bittra blygseln på en pelare över staden, ett stjärnfall mitt på dagen.

De hälsar som snabbast på varandra och det bränner till i Angst mörka hålrum: Elviras ögon. Ett purt livselixir, så gåtfullt.

Angst styrde kosan mot biblioteket. Inget märkvärdigt hände på vägen dit. Han onanerade på toaletten högst upp till höger, bakom hyllan för praktisk pedagogik och lät sin säd rinna ut i Malone dör. En handlingarnas man. Resten av dagen läste han Houellebecq i ett elektrifierat tillstånd. En sorts positiv ångest. En sorts sanningsenlig livslögn: av plast, glasimitation, orangeröd, en lampa som lyser Angst en väg, påtvingad, pressad inifrån smälter lampan, mörker utan given början.

Vid femtiden tänkte han på refrängen. Elvira, Elvira,
Elvira som i Elvira Madigan. Jag är en smutsig hund
upprepade han mantriskt med sakral putmun
under bussfärden mot borgen.

Mödom.

Mödom blev ordet han genom utklippta bokstäver bildade och klistrade upp över det heliga skrinet i hallen. Ett ord om dagen i ett år.

324 år kvar.

Uppe på vinden i hyreshuset sitter Elvira. Hon har ett speciellt band till ensamheten som just detta hyreshus vindsutrymme erbjuder. Vid sjutiden brukar hon gå upp dit för att meditera över dagen. Sitter alltid på samma ställe, en kudde i ett hörn, tänder ett ljus och ser genom väggen. Dagen hade varit som vanligt. Underlig. Hon funderade över dagen. Hon funderade över varför hon funderade över dagen. Hon kunde höra bilarna utifrån gatan, och deras lyktor kastade då och då illustra skuggor över hennes bleka ansikte. Det är någon annan människas kväll där ute nu, tänkte hon medans hon kammade sitt hår som ett radband, tillfreds med nedstämdheten. En frågande nedstämdhet. Vid halv nio går hon nerför trapporna till sin lägenhet för att läsa klart orlando. Hon bestämmer sig för att fundera på brevet imorgon.

Flåsdåd.

Angst har drömt om att han hittat en ask, eller närmare bestämt en liten världsdel, med ett skrin, med en liten ask i, i asken en lapp omgärdad av kronfundersamt sken. Han läste lappen men med en febrigt gäll röst han inte kände igen. En sjakals röst läste: "flåsdåd". Han satte prydligt upp ordet mellan urembryo, samurajkärlek, mödom och katatoni. Därefter tittade han inte ens åt frukostbordet utan läste istället morgontidningen i vardagsrumssoffan. Kulturdelen var nästan värd att fontanellmasturbera till:

Bach skrålade ur Angst fönster ut mot Stockholms gator hela morgonen och han var på strålande humör.
Känslan av knuten ovisshet transformerades, det var han övertygad om, något borde hända snart, Angst brist på öm modersrelation till trots. Bokstäverna krigade i huvudet på honom, hackade tänder, frös till, spisade ut sitt inre, sprang fritt som om, ja, som om Angst fortfarande var vid liv. Han svämmade nästan över, kastade ut, svärmade bort, somnade in och vaknade vid lunchtid igen. Erigerad. Igen. Ett livstecken. Klädde sig och började gå mot biblioteket, det var kyligt ute men vad gjorde det? Någon annan dag kunde det vara för varmt.

Elvira klev av i gamla stan och andades in den friska luften. Hon var nervös. Folktomt; introvert atmosfär på gatorna. Hon gick ett par hundra meter och ringde sedan på en porttelefon. Våning tre: Greta Perspectiv. Fyra signaler.

- Jaa.
-Hej, mitt namn är Elvira, jag söker Greta, jag är.
Elvira hann inte avsluta, rösten i högtalaren viskade nästan förnärmat:
-kom in.

Elvira ringde försiktigt på dörrklockan. Hasande spöklika steg gjorde sig hörda. Fru Greta Perspectiv öppnade dörren å det bestämdaste efter att hon bekymrat betraktat Elvira genom dörrens titthål.





Gula febern - Way of the warrior is death




"Existence is... Well... What does it matter? I exist on the best terms I can. The past is now part of my future. The present is well out of hand."
- Ian Curtis





Elvira i autonom dagdröm. Ligger naken på golvet med krucifixet mellan sina skälvande lår. Hon vaknade till en ny modig dag. Reste sig från golvet och lät det heta vattnet rinna över den för dagen utomkroppsligt vackra vita kroppen. Hon tänkte att brevet säkert handlar om skuld. Hon har börjat fingra och lukta på kuvertet; men inte gått längre än så, än.

Kuvertet inger en känsla av att vara en extraordinärt varmblodig varg, det är hon säker på. Drömbild eller verklighet, eller tillståndet ungefär mittemellan som inte är ett ickevara och heller inte semi, kanske ett vakuum i rörelse?

Resten av dagen förflöt balanserat men mot kvällen: Elvira på en livslina omhuldad av tvära kastvindar och hon håller inte balansen, tvärtom.

Ögonen. Elviras, på skaft
ett hämningslöst inre sökande.

Hon undrade vad som hänt, vad som höll på att hända och om hon skulle kunna ta det med vansinnig ro. Senare. Under natten, har Elvira tvättid. Mitt i natten. Någon kanske är vaken? Hjälp, inte särskilt angenämt. Elvira blir knäsvag av skräckscenariorna som flashar över hennes näthinnor så snabbt att hon bara hinner känna dem, inte uppfatta dem.

Elvira kan stöta på vilken faktor som helst i trappuppgången, faktorerna som innebär kval, hat och självömkan genom småtimmarnas ensamhet.

Blöt tvätt ända in på den sena morgonen, igen?

Rädslan andas häftigt i hennes nacke ty gubben Angst, den planlöse poltergeisten spankulerade spensligt, oroligt, i källargången fram till tvättstugan och blev därmed en omedelbar katalysator, en av de fruktade faktorerna som till och med hade tilltalat Elvira med ett:


- Nej men hallå.


Med en uppsluppen stämma som om det inte på något sätt var märkligt att de mötte varandra i det fuktiga mörkret 04:08 en onsdag.

Elvira hade tittat på Angst ansikte noga för första gången och trots mörkret hade hon sett något intressant, otydbart, och kanske därför intressant, likväl kände hon att Angst ansikte skulle uppta större delen av hennes tankekraft de närmaste dagarna. Kanske en mening med att driva som en kork i vinden, tänkte Elvira men grät ändå fram till lunch då hon somnade stilla på den persiska mattan i vardagsrummet efter en joint.




(Dröm: Stella! Den ariskt askblå evighetsbilden. Argusblicken! Camille Flammarion! Ansiktet och namn i en karusell av ljus, idealiserande tysk perfektion. Överjordisk, Stella, Camille, bilderna på dem. Så otäckt vackra. Ett slags komalyriskt tillstånd; alla människor i samma sömn, ser bilderna, drabbas, blir knottriga över drömkropparna, och torkar sina under drömtiden numer alltid tårade, trötta, söndriga uppsyner.)




Hon vaknar. Svettig. Chockad. Reser sig och springer. Runt, runt, i vardagsrummet och fortsätter så i timmar. Omöjligt att stanna. Så, utan förvarning, stannar hon. Fötterna är skinnflådda av de trasiga blåsorna och hennes andhämtning svag men det verkar inte råda några tvivel om att hon kommer överleva. Vaknar igen. Tänker att hon verkligen inte är den hon tror sig vara, sedan säger hon lågt till sig själv att hon glömmer, att hon vet det.
Dessa blodiga fötter, var härstammar de ifrån frågar hon sig ganska snart, förmodligen från drömmen konstaterar hon och ryser.

Både Angst och Elvira tycker att man får tycka som man vill men de anser nog båda att praktiskt taget allt är en hemlighet.

Tre dagar senare cyklar Angst inbillat neurotiskt, tvångseuforiskt, mot oasen: kolonilotten vid havet. Han har döpt den till knivhugget i buken. Han visste fortfarande inte, han trodde åtminstone inte att han visste. Det var en underlig, besynnerligt tranceartad Angst. Som en marionettdocka med kryss till ögon for han från grönsaksland till grönsaksland. Mixtrade med dna.

Riktigt informerad. Det är svårt med antennerna för Angst.

Kråkornas vardag i harmoni med något han visste för mycket om för att påstå sig veta något om. Det lättsinta:

avföring och att inte veta av?

Tycke uppstod aldrig men Angst kände sig alltid som en gentleman bland sina prydliga rader.Han odlade i system, först rader, bokstäver, sedan i koder, vilket mynnade ut i ett slutligen som kunde benämnas;

rent krig.

Skall man göra något optimerar man det tänkte han och har någon något att invända så kunde de få göra det för de små grytorna då även de sägs ha lock. Längre än så behövde Angst sällan tänka eftersom allt uppenbarligen står väldigt klart för honom. De andra i den lilla lunden respekterade honom. Han hade kopplat in sin iphone till högtalare så

http://open.spotify.com/track/6PZDPg3dZgJkNL6nVMUB4b

ljöd för jämnan i kolonilotten när folket spankulerade spensligt och inspekterade genom sina jordtrampade stigar mellan raderna av rädisor, citronmeliss, erfaret uppbundna gurkplantor, fleråriga rosmarin,babymorötter och körvel.





Gula febern - 1,5-diklor-3-tiapentan kap 5


"Sometimes the appropriate response to reality is to go insane." - Philip K. Dick

Gretas ljus är kvar hos förfäderna som dog i duscharna med senapsgas i sina lungor. Greta hade retirerat till en deterministisk surrealism. Hon ser sig som en åldrande damsamuraj, med ett nollställt skratt.

Hon skulle kunna bevittna en bilolycka, även om det var henne olyckan innefattade med ett likgiltigt hånflin. En livskraftig men nollställd drivkraft, vital i sitt beslutsamma sökande efter det spirituella, men samtidigt en rasande mördare utan att bry sig. Ying och Yeti.

Putsade fotografierna i kökshyllan eftersom det var torsdag, en ensam stund vid spisen gav henne den andra sidan av tiden hon upplevt, trots att hon var vid liv; minnena. Fiskbullarna var smaklösa fast Greta skulle i princip inte haft några problem med att leva på potatis eller ris eftersom hon inte hade något smaksinne kvar.

Elvira föreställde sig, på drift, att brevet skulle gå i den stilen. Hon var inte rädd. Förut blev hon skakig i kroppen och frusen, mentalt förstenad och kroppsligt olustig, vid tanken på övergreppen hon fallit offer för. Tärningen kan allt vara grym. Elvira var så hård att hon var på vippen till att upphöra nu. Hennes kropp och hennes sinne var som en docka i en tom dans när hon tänkte på hur pappa hade slickat henne ren efter att hon hade gjort sin toalett. Varje veckoslut var som i Thriller: a cruel picture för Elvira.

Syndiga färger i underkläder tvättas med frätande medel eller kastas. Ingen vet något. När det hela uppdagas tar hon sitt liv och pappa är som bortblåst.

Elviras följande öde kommer att utspela sig på ett katolskt barnhem. Harmoniskt och strikt, våldtäkterna faller snabbt i glömska i enlighet med katolsk sed. Ärrvävnaden i ändtarmen bär hon med sig:



som en

psykisk blodigel från alla håll
attackerande anfallen orgasmvrålens
transparanta migrängetingarna -

i miljardsvärmar elektriska panikbilder
kanylliknande gaddar att leva med



Inte från något håll fanns det några goda utsikter vad gällande den traumatiska ångesten och vad som kunde göras åt den. Just nu kände Elvira att den skulle dö endast med henne. Vad allt har inneburit för hur hon ser på världen är svårt att veta.
Hon kunde inte minnas sin fars ansikte. Hon uppfattade, under getingarnas ångestattacker, en skugga; ett mörkt stånd närmade sig hennes öppningar under diaboliska bröl och ansiktsuttryck med inslag av ansiktsförvridningens rosor som spydde fördärvande sanningsserum hamrade hennes pannben.

Elvira mediterar ikväll över ett nytt roligt mentalt uppslag, en kärleksfull våg far genom hennes bröst i vindstrappan upp. Hon skulle inte reda ut vad ondska är. Varken i form eller handling. Cement, bottensats, rutten grund, eller nya kunskaper. I ett laboratorium, spartanskt men kliniskt, minutiöst ren luft, sätter tänkare ihop en cell av pur ondska.

Illvilja.

Alltid med en motsats i munnen. Innan Elvira gick ner från vinden efter en ovanligt givande session började hon tänka på fru Greta och att hon inte kände sig nervös i hennes sällskap och hur kul det skulle bli att jobba med henne och komma henne nära.





Gula febern - Sawney's family



"Bryant: I need ya, Deck. This is a bad one, the worst yet. I need the old blade runner, I need your magic."




Greta steg upp 05:30, så som hon hade gjort hela sitt liv. Sömnig i synen reste hon på sig. Drog sig mot toaletten. Tittade på sig själv i spegeln. Undrade. Misstänkte, blev livrädd och skrek. Det brann. Brinn iväg, brinn iväg, vrålade hon innan hon hann få kontroll över sin tunga igen. Ja, hon hade börjat bli gammal nu, varenda ben i kroppen ropande om nåd för att slippa kvävas i deg.

Klimakteriets kaos var längesedan förbi. Gråzonen hon levde i hade fått ett sterilt ljus kastat över sig, åtminstone i hörnen.
Greta hade längtat efter att Elvira skulle börja hos henne. Egentligen behövde hon ingen husa men ensamheten närmade sig kulmineringspunkten och hon ville undvika den till varje pris eftersom hon inte kunde föreställa sig vad som skulle kunna hända om hon fortsatte leva instängd i sig själv, men hon antog att det var något avskyvärt.

Damen drack nyponthé vid tiotioden.

Bläddrade rutinmässigt i lådan. Log gråtmilt vid tanken på dagarna för länge sedan i hemlandet. Allt det hemska. Hon fann sig oftare och oftare längre och längre bort i sina tankar. Om faster Maggie hade överlevt förintelsen hade allt kanske sett annorlunda ut idag.

Hon skyddade sig fast inte tillräckligt noga, med tankar om att vad som helst som händer är riggat. Jagade därför inte upp sig. Det hade kommit med åren, rynkorna, resignationen. Några sekunder senare ringer det på Gretas dörrklocka. Greta öppnar dörren och där står den lilla näpna Elvira.


- God förmiddag, tant Greta.
- Nej men välkommen. Välkommen in.


Elvira klev in i den mysiga 50-talsbonade hallen. Det vilade en dov och varm karaktär över rummet, tung luft, stillhet.
Vad mysigt du har det! Utbrast Elvira spontant. Jaså. Tycker du? svarade Greta förvånat.

De två kvinnorna skrattade sedan försiktigt gemensamt.

Angst hade i princip inte ägnat sin dotter någon ren tanke de senaste tio, femton åren och vad det innebar för henne bekom honom inte. Han kunde inte svara på varför. Han ville inte.

Han hade nu inte ätit någon frukost på tre veckor och det bekom honom inte heller. Aningen av att summan utav vreden är konstant gjorde sig tyvärr då och då närvarande. Lunchen hade börjat besvära Angst, å det grövsta. Hade dock ännu inte nått ett katastrofstadium, men Angst såg alltmer på råvarorna som medicin.


Någon Daily-Rape, kemiska kosmiska hopkok;
blue shots, sonata och absinth i glas med dödsskallar på.
Cellgifter. Varför vreden äcklet förflyttade sig solurs
hade han ingen aning om.


Tidigare på dagen bestämt
vid sjutiden om morgonkvisten till:


Elvira i trappuppgången och de hade för första gången fört ett lite längre samtal.Han hade inte berättat att han är tyskättad. Elviras mun gick lite för mycket. Åtminstone tyckte hon det själv, det syntes på henne när de skiljdes åt.




Gula febern - Genre: Gay & Lesbian, Literature & Fiction.

"A man who is doing his True Will has the inertia of the Universe to assist him."
Magick, Book 4, p.128


Trött så intill en överskridande gräns vaknade han naken i sin säng och hade ingen aning om vad som hade hänt. Angst brukade alltid sova i sina kalsonger och nakenheten var en sak, men för varje andetag fyllde han sin hjärna med nytt friskt syre som snabbt gjorde honom införstådd med att det hade uppstått en mutation i variablerna.

Siffror utanför systemet, en sjua som såg ut som en trea, klimaxanti. Han blev medveten om att merparten av bålen och större delen av ansiktet var täckt av levrat blod.

Först hade han visslat till i ren reptilskräck. Sedan hade en tanke snabbt och på skoj slagit honom. Angst hade tänkt att han kanske hade skändat någon.

Han hade fått vykort från Greta.


"Hallå där Angst!
Jag hoppas/förstår
att det är bra för dig. Allting.
Du har väl inte glömt?".


På klassiskt manér kunde man under morgonen se hur kackerlackor och andra små snabba insekter rörde sig som spastiska skuggor över väggarna.

Han onanerade någon gång i timmen för att dämpa sin paranoida ångest. Skämdes som en hund i en eller två minuter efteråt. Det gjorde ont i kuken på honom, den kändes sårig och öm. Smärtan gick att stå ut med tjugo gånger om dagen. Onan var som en behjärtansvärd vän för Angst, han var ett orakel, totem, livsdirigent, virtuos med strängarna. Angst tänkte på Elviras läppar och deras senaste sporadiska samtal i trappuppgången. Hon hade med en oväntad förtjusning berättat om en judisk grevinna som anställt henne.

Precis som jag, precis som jag! Det var inte svårt för Angst att greppa sitt kön igen.

Egentligen tyckte han inte att Elvira var så intressant längre. Hon verkade så ensam.Angst sexuella fantasier om Elvira hade den senaste tiden blivit av allt våldsammare natur.

Thé! Nu, tack, ropade Greta mot Elvira, som med sin skitsmutsiga gloria ögonen i böj lämnade sitt arbete i hallen och gick mot köket. Greta låg i vardagsrumssoffan i sin rosa flanell och tittade på Cosby show och åt micropopcorn.

Hon sänker volymen demonstrativt så att hon bortom allt rimligt tvivel kan höra vad flickan gör i köket. Så att inget går fel. Det är otäckt när något går fel. Man sitter där man sitter eller står där man står; man är där det händer, när det händer, så länge man är sig själv, tänkte fru Greta.


Hur vet man vem man är
frågade hon sig intensivare
det började svartna. Log åt det.
Vattnet kokade.


Elvira tog försiktigt fram det engelska porslinet, la i citron och rätt mängd thé.

Hemma.

Elvira i fosterställning, naken, våldtagen. Autistisk i blicken ställer hon sig upp direkt när Angst kommer in i rummet, springer igenom honom.

Får tag i en rakkniv från badrumsskåpet och skär under tystnad sönder sitt ansikte, sina handleder och när blodet forsar som mest ger hon sig på blygdläpparna och dör. Angst vaknar svettig. Molnen hopar sig.


Drömmarna är outhärdliga.
Ingenting är omöjligt.
Det kan under inga förhållanden
vara något positivt.





Gula febern - Iskallt Uppdrag


"I will leave no memoirs."

- Comte De lautréamont



Stackars fru Greta Perspectiv hade under sina sista år som icke-parasiterande celluppbyggnad, som antiamöbisk livsvålnad hur som helst fått för sig, sitt ekonomiska oberoende till trots, att nattetid arbeta som grå, grå städerska på Beckombergas allra slutnaste enhet.

En polariserad uppkäftighet. En heroinfylld nakenhet. Hon hade valt nattpasset och det vilade i hennes stilla utslocknande minne något förunderligt rent över dessa egentligen infernaliska nätter.

När hon tänkte tillbaka på skabbsoffan, mannen som avfyrade svarta prickar med sina ögon då han förvandlades till ett troll och påstod sig ha vandrat barfota från Malmö till Ryssland, och seriepederasten som genom den minimalistiska matluckan stack ut sin världsdel; det ejakulerande könet, uppfylldes hon av den tvehövdade melankolin, det bitterljuva - det förflutna, ett förflutet.

- Greta, Greta, Greta! Hallå i huvudet! Sitter du och drömmer dig bort? Sa Elvira lagom glatt.

Greta ruskade på sitt skallben, satte hypofysen i gungning för att skaka av sig förflutetsfären och äntra nuet.

- Ja. Elvira. Jag gör visst det.

- Får jag fråga vad hon tänker på?

-Det som kommit och gått och de mycket sjuka människornas outtröttliga behov av tröst, näring, kärlek och syre. Greta suckade tungt.

- Tänker du på något mer?

- Ja. Jag tänker kanske framförallt på hur och varför och ursprunget därtill, vad vad innebär och varför något blir. Hon suckade återigen, om möjligt djupare och tog återigen ton, nu med en snarast deterministisk ton i rösten; Universum expanderar, Elvira, och det är inte som man trodde en stagnerande process, det är en accelererande process, allt kommer dras isär, till och med atomerna, atomerna som till större del är ett tyst mörkt vakuum. Vi befinner oss alltså i ett konstant accelererande vakuum och jag har då verkligen i sanning svårt att se någon poäng med det.

-Nej, sa Elvira eftertänksamt, det finns nog ingen poäng med något. Det finns ett nu och ett sen och ett vidare. Jag brukar tänka som så att världen är som den är och så är det bara. Kanske är människans så kallade högre medvetande spöket i maskinen, Nietzsche sa ju att vi är de enda som kan ha tråkigt, om du tillåter mig citera din högdragne landsman. Våra grannar kommer slinta med rakhyveln över sina ovetande kindben även imorgon om du och jag Greta, just nu, skulle begå självmord tillsammans. Tycker du att hat är rent?

- I förhållande till vad?

- Rent spontant?

- Ja.

- Nu är det för sent.



De båda kvinnorna log indignerat, gemensamt. Elvira föreslog sedan att de skulle ta sig an en eftermiddagspromenad, ty solstrålarna kastade ett så livligt ljus genom lönnens för säsongen sista blodröda blad som prydde allén i mitten av Fru Gretas innergård.

Väl ute i den svala höstluften berättade Elvira att hon skrivit några enkla rader till Greta under en sömnlös natt, tidigare i veckan och att hon med blyg förtjusning gärna skulle vilja läsa dem för Greta, vilket hon gjorde:

Månen

är en kniv i mitt hjärta

och den är svart när jag blundar

Slagen
från blixtljuset
tjuter i mina tänder;
din fragila arvsmassas arkitektur

Hur skall jag ge mig vidare nu
när jag en gång skymtat,
dina ögons arktisblåa nyans
din godhet jagar mig genom dvalan

Himmelen vid 03:24
Ljuset bakifrån, skimrande silver
strålande skär turkos
rött apokalyptiskt sken
tankar som skenar iväg

Tänker på dig
när du är naken
det svarta svävar bort

Draken jag jagar,
det kanhända
att det är solen,
men allt är vitt

Som keruben i snön
efterlämnar jag mitt blod
i jordbävningen.

Om jag gråter
är det förgäves.
Se mig inte i ögonen
när mitt skinn gör ont.

Greta satt tyst. Sedan sa hon till Elvira att det var det vackraste hon hört.

Angst vaknade kallsvettig vid tjugotre minuter över fyra på morgonen och skrek. Sedan fortsatte han skrika. Det var som när han skrattade oavbrutet åt att allting är lika roligt, fast omvänt. Han skrek från skräckens kärna, djupet av sin person över att allting tedde sig precis lika skrämmande i sitt halvt hypnagogiska tillstånd.

Efter i runda slängar femtio minuter ville inte rösten fungera längre men han skrek ändå. Ett ljudslöst skri som hade fått det mest härdade blodsvittne att falla i koma av ren självbevarelsedrift. Till slut tystnade det ljudlösa och Angst (irrgångaren, blådåren, geniet) kunde först då bejaka, beundra, plundra nattens bravader på stoff att applicera i det vakna.

Det var något om en kyrka, något om en alligatorpräst som frenetiskt höll tal på Yiddish om det eviga i de judiska kyrkogårdarna. Bänkarna i den drönande hallucinatoriska kyrkan var av elfenben, prydda med småbarnskranium insamlade under tårar på Pol Pots dödsfält. De var nästintill fullsatta av hästar, hästar av damm, hästar av gips, vissa av luft, och vissa frustande vid liv. Angst var någon av dessa hästar men kunde inte vid sitt liv utröna vilken, kanske var han alla.

Samtidigt var han en varelse. Kanske en människa, kanske ett mörker. Bunden med silkesnät från förgyllda klocktorn och uppdraget var gestalten givet: släpa kyrkan halvvägs uppför en slottsbacke av kött med en vit herrgård vid sitt liderliga krön., ringa i klockan, rasa nerför backen, be en bön och börja om.

Var gång uppskattningsvis en miljon år hade passerat fanns det en chans att ta sig ur det konstanta för den ansiktslöse Angst-Sisyfos, att ta språnget mot himmelen eller det svavelosande infernot. Ett problem, det enda problemet; tiden existerade inte, så länge kyrkan inte förenades med herrgården och det skulle aldrig inträffa.

"precis som barnporr med inslag av slagborr"
-Simme G




Epilog:

Angst åt frukost för första gången på väldigt länge. Dagen som han i vanlig ordning spenderade på biblioteket var som ett blodigt töcken, klotblixtarna som kastade sig forskande från medvetande till medvetande stack i hans kokande vredesblod; han funderade med hastigt accelererande avsky över nattens dröm. Han läste lite Freud men kände bara för att våldta kolatorskbögen i röven. Funderade över molnen, hals över huvud, mellan benen på begreppet "dåre i jesus" och sprang mot toaletten och vrålade ut sin sperma vid tanken på Rasputin.

På vägen hem upptäckte han att himmelen var ovanligt psykotisk. Gråsvarta elektriska molnsjok intog groteska former, hånleende luft skvallrade om en universell avsky som världen kände gentemot världen genom Angst perception. Som när man tycker sig skymta en svart katt i ögonvrån, som en ärrad vålnad utan ansikte, tyckte han sig skymta Elviras kåtluderface arm i arm med en trollpacka han på något vis kände igen.

Elvira hade sedan det första brevet anlände, hon kallar det för det första brevet utan att tänka efter; rent intuitivt vet hon att en bindgalen dödsprocess är satt i rullning, var den kommer leda står förmodligen skrivet i stjärnorna men känslan hon burit som ett skört kolikbarn i sitt fragila judebröst de senaste veckorna berättar för hennes innersta svärta att vad som än kommer hända så kommer det inte lämna någon som någonsin hör talas om det oberörd. Hennes öde kommer spikas fast i universums pannben på pissgula minneslappar.

Angst hade bjudit in henne på enkel middag till helgen och detta plötsliga infall från den konstnärligt ångestladdade medelålderkrismannen i desperat behov av fysisk samvaro hade gjort henne stum av förvåning. Hon kunde kallt konstatera att det var måndag och därför en dryg vecka till sammankomsten. Hon trodde sig känna en viss dragning till Angst; inte direkt så att det pirrade i könet, men hon skämdes inte över att övervägt, eller ja, åtminstone lekt med tanken om att inleda en sexuell relation med sin kufiske granne.

Morgonen efter låg det en ofrankerad lapp i Elviras Brevlåda:

"Rubrik: att dryfta sig poesi.

o, vanhelgade sköte
ovanför min himmel
hur tog du dig genom hettan?

o, rovdjurssjäl som är i mig
om natten till
hur andas hjärtat mot döden?

Lilla Elvira.

Hej då!

/ Din Ångest."

Kärringen vaknade och skrek. Jag är Greta och jag finns för i helvete, och hej hela jävla världen med ögonen på sned, jag finns, jag finns! Ja, det faller sig så. Hon bläddrade i täcket och bytte vansinne mot sömn.