du saknar kemikalierna
trots att de gör att du ruttnar
du saknar det svartvita
i att konstant vara döende
den varma melankolin
i att möta andras menande blickar
att säga: "Ja, jag är ett vrak,
jag havererade redan som barn
men titta hur rakt jag står,
hur högt jag bär mitt huvud"

du saknar kemikalierna
som dödar dig dagligen