Maria kliver in genom den glittriga dörren till jobbet på det fina varuhuset. Tomtar och julsaker belamrar väggar och bord för att betona överflödet av stämning som egentligen står alla upp i halsen vid detta laget.
I mitt vinterland skränar i högtalarna och hon pustar där hon står i parfymdisken och känner sig ensam. Tidigare på dagens morgon hade Maria läst en dödsannons som väckte minnen om hennes föräldrars hastiga död. De krockade våldsamt med en mamma och hennes dotter.
De sista åren har hon brottats med sig själv och ömkat sig över att vara ensam. Barn har hon inga. Istället har jobbet gått före och plöjt varje känsla i mindre delar.
Hon suckar tungt för sig själv
− Har du sett den där? En flamsig kollega viskar i hennes öra.
han kan väl inte höra till vårt klientel, en äcklig uteliggare?
Hon pekar på mannen. Kan inte du ta det?

− Kan jag hjälpa dig med något? säger Maria. Mannen ser uppenbart nervös ut och försöker försvinna i den för stora rocken. Han ser inte ut som de andra hemlösa, utan mer proper tänker hon.
− Nej, nej jag ska inte ha något. Bara lite värme ville han tillägga men sa inget. Hon log.
− Det är kallt ute idag, kan vara skönt att få värma sig lite svarade Maria. Hon tycker om mannens snygga drag. Håret som ljusblont lockar sig i nacken.
− Jag kan kanske få bjuda på lite glögg och pepparkaka fortsatte hon.
− Tack men jag ska gå, jag har en tid att passa ljög han.

Det är senare på eftermiddagen och isande kallt. Snöspiken borrar sig in i Jens ansikte. Han fantiserar kaneldoftande kaka som sprider sig innanför glasrutan till det julpyntade hemmet. Gömd utav mörkret stirrar han längtansfullt in, men han ser ingen i det svagt upplysta köket.
Jens tittar på pyntet i julgranen. En ängel formad till ett bokmärke väcker minnen som får tårarna att trängas med smält snö i hans fårade ansikte. Jens drar den skänkta rocken tätare kring den smala kroppen, tittar sig omkring med fladdrande blick. Han vill stå kvar lite till trots att det värker i öronen och fötterna har domnat bort.
Han stampar liv i dem och bestämmer sig för att gå.

− Vill du inte komma in en stund?
Jens snurrar runt i panik vilket gör att han ramlar i snön.
Han ser ut som ett skadeskjutet djur tänker hon.
− Förlåt mig, jag ville bara stå här en stund, vill ingen nåt illa. Sedan när sansen kommer tillbaka ser han hennes ansikte.
− Det är ju du, från butiken. Ett litet leende leker i hans mungipa. Bor du här?
Han kravlar sig upp. Det var denna kvinna som hade fått honom att söka sig till husen för en glimt av hemtrevlig jul. Hon hade envist dykt upp som en ledsagande stjärna i hans tankar, från det att han gått ut ur butiken tills nu.

− Ja skrattade Maria. Jag heter Maria vill du komma in en stund?
− Jag heter Jens, vill du verkligen ha in en som mig?
− Jag bor ensam, vad har jag att förlora?

Nä vad hade hon att förlora? Han stod utanför hennes port. Det måste ju betyda något.
Hon berättar sitt förflutna vid kaffet och mellan bullarna fyller Jens i.
− Jag miste jobbet på arkitektfirman när de gick i konkurs sa Jens. Kort därefter dog min fru och dotter i en bilolycka på Hisingen. Hela jag gick sönder.
Kunde inte sköta mina räkningar och blev av med huset. Jag har hankat mig fram sen dess, försökt hålla mig borta från sprit och knark, ätit på soppköket
och sovit på härbärget. Jag har hållit mig för mig själv. Det har funkat än så länge.

− Olycka på Hisingen? När då? undrade Maria
− Den förste december 2009. Plötsligt hör hon ingenting och hennes huvud sprängs av vakuum. Lungorna kämpar för att få luft. Hon skriker.
− De krockade. Mina föräldrar och din familj, de krockade.
Jens försöker förstå det hon säger. Han fryser fast i golvet. vacklar.
De letar förtvivlat i varandras anletsdrag. De hör bara pulsen som en slagborr. Sedan tystnar det inombords.

− Det måste vara anledningen till att vi träffats säger Maria.
− Olyckan?
− Nej, julen. Brukar det inte hända sådant här då? Otroliga historier som för människor samman?
− Ja men vad gör vi nu?
− Vi börjar väl med att fira jul ihop.