Det kan inte vara sant. Det kan det inte. Han måste driva med mig. Vad är det för någon slags satanisk njutning han får av att döma utan grund. För det kan inte vara sant. Det kan bara inte ta slut. Inte nu. Inte innan jag ens hunnit börja. Det är för sjukt, för orättvist, alltigenom för jävligt för att vara sant. Han ljuger för mig den satan. Jag tänker inte dö. Inte än. Inte om två månader. Nej, det kan jag inte. Jag har ju inte hunnit. Jag måste förklara för honom. Han har fel. Alldeles ohyggligt fel. Det har han. Och det måste han ju veta om. Vad är det för spel han spelar egentligen. Varför gör han mig detta. Vad har han för anledning att hata mig. Jag förstår det inte. Hur kan en människa vara så alltigenom ond.

Nej, jag tänker inte dö. Jag skiter i vad du säger. Det är klart att jag hostat en del på sistone. Visst. Men jag har varit förkyld. Det är sant. Jag lovar. Förkyld. Har haft feber. Jo då. Trettioåtta grader har jag haft. Minst. Men något större fel är det inte på mig. Inte förutom att jag hostar. Det finns många som hostar. Det går en influensa i stan för tillfället. Var du än går står det folk och hostar och snörvlar med febersjuka ögon. Det gör de. Jag ljuger inte. Varför skulle jag göra det? Jag har ingen anledning att ljuga. Har ingenting att dölja. Kan man röka här förresten?

Nehej. Det skiter väl jag i. Jag fimpar på golvet om du inte tar fram något annat. Jaja, se inte så upprörd ut. Det är inte du som ska dö. Eller.... Så är det naturligtvis. Du försöker bara skylla ifrån dig. Försöker skjuta över det på mig. Bara för att du är rädd. Jo, det är klart att jag kan förstå det. Du är rädd. Vem fan hade inte varit det. Du är ju fortfarande ung. Borde ha levt länge till innan det är slut. Men grabben, du hade otur. Jag lider med dig. Ärligt. Det gör jag faktiskt. Men det finns ingenting jag kan göra. Det är inte mitt fel. Det kan det bara inte vara. Vi har aldrig setts förut. Ja, mer än en gång innan förstås. Men det var innan du visste... då var du trevlig. Lugnande. Det finns ingenting att oroa sig över. Inte alls. Vi tar några prover och så får vi se, men det är nog ingenting allvarligt, försökte du lugna mig. Och så nu helt plötsligt detta förmenta och ursäkta att jag säger det jävligt låga och lättgenomskådade ljugande.

Vad menar du. Ska jag lugna ner mig? Jag? Det är inte jag som håller på och tjafsar. Jag försöker inte skylla ifrån mig. Det har jag aldrig gjort. Inte ens den gången när jag hade lagt ut småsten på järnvägsspåret för att se gnistorna och en kom fel så att den flög iväg och träffade Sven i ögat. Jag erkände. Det var jag. Ja, inte bara jag naturligtvis. Men det hade varit min idé så det gick på ett ut. Jag tog mitt straff och Sven fick ett öga han kunde ta ut och in precis som han ville. Du anar inte hur avundsjuka vi andra var på det ögat. Varje gång det kom en vikarie vi inte hade haft innan spelade han upp samma roll. Började helt plötsligt skrika och när lärarinna sprang fram så grät han: mitt öga, mitt öga. Det föll ur. Och sen stirrade han med sitt röda innanmäte rakt i ansiktet på henne och sträckte ut porslinskulan i handen. En av dem svimmade. Då skrattade jag så jag föll av stolen och inte fick luft. Det var underbart.

Det måste du väl förstå att det är en stor skillnad mellan det och det du nu försöka göra. Jag gjorde det inte med flit. Absolut inte. Hade jag vetat om att stenen skulle träffa Sven i ögat hade jag nog aldrig lagt dit den fastän jag tyckte att han var en liten efterhängsen skit som jag inte stod ut med och att han sedan fick något att roa oss andra med. Nej, det hade jag inte. Jag svär.

Ja, jag vet vad du tänker. Jag kan se det i dina ögon. Den där bedjande blicken har jag sett förut och den får mig bara att må illa. Du har ingen anledning att försöka få mig att sluta nu. Det är för sent. Det måste väl till och med en dum jävel som du förstå. Lena brukade på slutet anklaga mig för att vara en sadistisk jävel som njöt av andras olycka. Det gjorde hon. Men hon hade fel. Det var aldrig så att jag verkligen njöt när vår granne till framgångsrik importör av kaktusar gick i konkurs och hängde sig i en av asparna bakom huset, trots att han såg så otroligt löjlig ut där han hängde och dinglade i vinden från den egentligen allt för svaga grenen i otakt med lövens fladdrande.

Ja, det är klart jag skrattade. Vem skulle inte ha gjort det. Men det var inte för att vara elak. Det var bara för att Kjell-Åke alltid varit så in i helvetes stolt över sin taktkänsla och förmåga att dansa vilken dans som helst och alldeles framförallt marengo med min fru samtidigt som jag svartsjuk satt och led i baren på något semesterparadis som om det skulle vara kul. Men det vägrade du förstå din jävla häxa. Du frigida fitta som bara kunde få orgasm om jag tog dig i röven. Jo så var det. Ingen anledning att förneka det längre. Jag var tvungen att ta dig med låtsat våld i anus samtidigt som du kved nej, nej för att det skulle gå för dig. Annars var du kall som en död fisk. Fast visst kunde jag förstå det. Jag utförde min plikt hur illa det än fick mig att må. Jag kände empati. Jag insåg att du hade speciella sexuella krav. Det gjorde jag. Bara för att göra dig glad.

Men vad fick jag för det? Ingenting. Ingenting annat än en stark förnedring inför en fnösktorr fitta som aldrig fått ståkuk i hela sitt liv och två år i fängelse. Två år! Kan du fatta det! Två år bara för att man försöker vara snäll. Två långa jävla år då jag var tvungen att sätta på diverse smygbögar i anus och mun varje vecka fastän jag inte kunde stå ut med deras skäggväxt och ibland stående kukar som jag enbart ville hugga av vid roten och tvinga dem att svälja och sedan spela en femsättare pingpong med pungkulorna. Men klagade jag? Ljög jag?

Och vad vill du nu? Gör det ont? Skrik då om du vill din fan. Men ursäkta, det kan du ju inte. Det var dumt av mig. Oförlåtligt. Hur skulle du kunna skrika utan att slita upp stygnen runt din mun. Jag är rätt stolt över dem. Det var min mor som lärde mig att sy. Hon var en snäll kvinna även om hon ibland blev arg. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon ojade sig och ömt kysste mina blåmärken efter en åktur i torktumlaren. Jo, så kallade hon dem: Nu blir det en åktur i torktumlaren. Men det är klart att de tog slut när jag hade växt till mig lite grann. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så mycket från den perioden av mitt liv. Nej, det gör jag inte. Se inte så chockerad ut. Alla kan vi glömma. Det är mänskligt. Men jag kommer ihåg Anna. Det gör jag. Hur skulle jag kunna glömma? Jag frågar dig. Hur fan skulle jag kunna glömma? Hon var ju i varje fall min syster. Min snälla älskade storasyster. Den enda rena människa jag någonsin träffat. Hon skulle aldrig ha försökt spela ett sånt spratt som du, det kan jag säga. Jag älskade henne. Ljust hår, gröna ögon, blågula missfärgningar över kroppen och allt. Hon var en ängel. Så underbart snäll när hon tröstade mig trots att hon som flicka hade fått ta emot så mycket mer än jag. Jag behöver bara blunda för att minnas skriken. Jag minns fortfarande när hon gråtande kom in och la sig bredvid mig den första kvällen. Hon måste väl ha varit ungefär sju år gammal och det fanns en strimma av blod på hennes lår. Sedan kom mamma in och kysste henne och sa: Tack mitt hjärta. Du vet att du inte hade behövt, men du gjorde det för mig. Åh, vaaad jag älskar er. Sedan somnade vi alla tre tillsammans, ihoprullade till en stor boll. Jag tänker ofta på den natten. Hur vackert det var. Och hade jag haft min syster här nu, hade jag nog inte ens våldtagit henne, trots hennes vackra oskuldsfullhet och vita trosor. I varje fall inte mer än nödvändigt.

Det säger jag allvarligt. Jag menar det. Det hade jag inte gjort. Skulle du vilja ha tillbaks tungan förresten? Du är lite tyst. Ger inte mycket motstånd - verbalt vill säga. Förlåt, det var oförskämt. Pappa lärde mig att aldrig göra hån åt andras tillkortakommanden. Tillkortakommanden - fattar du? Nej ursäkta, det var nästan opportunt. Jag ska inte driva med dig. Trots att syster Berit, din feta sjuksköterska, tillslut lyckats ge dig något som skulle kunna liknas vid en riktig ståkuk om den inte hade varit så jävla kort och tanig. Ser mer ut som en sparris än en morot. Ursäkta att jag fnittrar. Jag kan inte hålla mig. Du ser bara så in i helvete lustig ut med dina hopsydda läppar, hopknäppta händer och blick av snar orgasm. Suger hon bra? Vad tycker du? Jag tvingade i henne laxermedel förut. Eller tvingade... hon tog det med själ och hjärta. Jävla hora. När hon är klar med dig tänker jag ta henne i analen och sedan låta henne slicka upp sin egen skit från min kuk.

Tänder du på det? Du, din sjuka horbock som slickar sperma med tungan ihopfästad med häftstift med lögnarens ollon. Tänder du på det? Det är klart du gör. Du är inte mer än människa. Du gillar att bli släpad i skiten in i döden. Det finns ingen anledning att gråta. I ditt nästa liv blir du återfödd som avföring. Var inte orolig. Men var var jag. Jo, just det. Jag var tretton år gammal och hade blivit tagen i analen, sprutad i munnen och fått avföring i munnen.... ja det hade jag fått. Det är sant. Men jag kan inte komma ihåg hur många gånger. Det kan jag inte. Jag skulle aldrig ljuga för dig. Jag kommer helt enkelt inte ihåg hur ofta jag fick kuk när jag var ung nog att inte våga göra motstånd. Just det: motstånd. Den sommaren hade pappa och mamma hyrt ut mig till en man på cirkus. Det var inget ovanligt med det. Efter det att Anna dött måste ju någon stå för familjens försörjning, eller hur?

Det fanns tre personligheter i det sällskapet som tyckte om småpojkar. Just det, personligheter. Det var de. Jag känner redan minnena dyka upp igen. Deras hårdhänthet följd av smekningar. Jag känner dem fortfarande. Varje gång jag blundar ser jag deras ansikten som jag senare försökte sudda ut med rakblad utan att det gick. Fast min gud vad de skrek när jag slet bort huden från deras ansikten och blottlade innanmätet. Då såg de så otroligt löjliga ut att jag hickade av skratt.

Sedan tystnad. Bara tystnad. Ett rum med en säng och dina ögon som såg på mig. Då var jag arton år och fortfarande oskuld. Ha ha. Oskuld? Har jag någonsin haft den? Den slets ifrån mig i en våg av sperma och manliga extremiteter. Det är faktiskt mitt näst första minne: min mun full av vitt klet som jag bara ville spotta ut men som pappa tvingade mig att svälja. Just så. Slicka upp resterna också. Du spillde en droppe. Städa efter dig. Försök alltid att vara renlig. Gråt inte ungjävel för då dödar jag dig. Gråt inte. Pappa älskar dig. Ha ha.

Varför tar du inte och svarar den förbannade telefonen? Inser du inte att jag har ont. Huvudvärk. Du som läkare borde förstå dig på såna saker. Tvinga mig inte att slå dig. Du gillar det din fan. Du jävla bisarra skithög till ursäkt. Det finns ingenting du inte tycker om. Fan! Jag ville ju förnedra dig. Få dig att lida. Precis som du gjort med mig. Det är inte mer än rättvist. Ja ja, gråt inte. Det hela är snart över. Jag vet att det kan göra ont och att du ser jävligt löjlig ut med pungkulorna som örhängen men snart är det över. Du kommer inte leva länge till. Bom bili ba. Sen blir det brah. Men vänta lite. Jag har mer att säga. Nej nu jävlar lyssnar du, annars blir jag riktigt ond. Du har ingen aning om vad jag kan göra. Du vet inte vad jag kan ta mig till.