jag dunkade hans huvud i golvet. besinningslöst. jag dunkade hans huvud tills det sprack och en blodröd sörja började rinna ut på mattan. då ställde jag mig upp och stampade hårt, en gång, två gånger. jag stampade tills kraniet öppnade sig i två halvor som en sprucken kokosnöt. men ingenting kröp ut. inte den minsta lilla utomjording eller någon annan vidrig parasit. han bara låg där. precis som han alltid hade varit. fast öppnad.