Små, små droppar av syra faller ner på mitt ansikte. Med 15 sekunders mellanrum. Det hörs ett fräsande ljud, varje gång.

Jag skriker inte längre. Mina stämband är sönder. Jag kommer aldrig att fungera igen. Även om jag lyckas komma ut härifrån så är jag i stort sett förstörd. Jag har inget ansikte längre. De bröt båda mina skenben vid ett tidigt skede. Skrattade när de malde mina fingrar till köttfärs.

”Hade det inte varit så jävla mycket ben och sånt, så hade jag kunnat tänka mig att göra hamburgare av det”, sa den ene.

Sen slocknade jag. Tills jag vaknade med ett ryck.
”Adrenalin, rakt i hjärtat”, sa en röst. "Vi kan nog få horan att leva några minuter till".