Det är mörkt i huset. Alla sover. Jag står vid trappan och lyssnar till snarkningarna från rummet där uppe där han ligger. Full som en gris, som vanligt. Bra. Han kommer inte vakna vad jag än gör med honom. Inte göra några ljud. Men jag tänker göra det snabbt. Har inget intresse av att plåga, resultatet är det viktiga ikväll. Det avgörande. Att göra det och försvinna. Som en skugga.

Men trots det har jag inga handskar på mig. Jag gillar att jobba ”á la naturell” om jag har möjlighet. Även tunna plasthandskar tar bort något av känslan har jag märkt. Får mig att tänka mer på jobb än på nöje. Och det här är en blandning av båda skulle man kunna säga. En del av jobbet. Men ändå så jävla intressant. Jag har faktiskt aldrig dödat en annan människa förut. Inte med berått mod i varje fall. Det är därför som det här känns så speciellt. Som julafton, nästan. Synd att jag inte kunde ha kommit ner genom skorstenen för att överraska honom. Ho, ho, ho, finns det några snälla barn här? Tänkt dig hans min. Men å andra sidan så sover han tungt den fan. Speciellt när han är full. Och det är han ikväll. Väggarna nästan skakar av snarkningarna. Inte en chans att någon kommer att höra mig.

Så jag börjar sakta gå uppför trappan. Inte för att jag är rädd för att egentligen väcka någon, men mer för stämningens skull. Ska man nu mörda en man så kan man väl för fan göra det med stil. I kallt blod, mumlar jag för mig själv och slickar på knivbladet. I kallt blod. Det är så det ska gå till. Enkelt och professionellt. Med en viss touche för publiken. Jag ler när jag tänker på hur förvirrade de kommer att vara. Poliserna som springer runt som yra höns utan att förstå hur det kan ha gått till. Var det verkligen han som gjorde det? Och trodde han i så fall att fingeravtrycken skulle förvirra oss. Och om det var någon annan, hur fan kom han in? Det är ju omöjligt. Omöjligt. Det måste ha varit han.

Men jag förivrar mig. Det gäller att koncentrera sig på nuet. Verkligheten. Kan förändras senare. Men nu är det dags att ta tag i det hela. Få det gjort. Så jag öppnar dörren och kliver in i rummet. Fy fan vad det stinker. Han måste ha hällt i sig minst en hela ikväll. Helt fantastiskt att han orkar jobba som han dricker. Att han kan uppfinna, komma med nya idéer, är näst intill obegripligt. Men vad fan. Genialitet växer inte på trän, som han brukar säga. Jag böjer mig ner över honom och placerar min specialtillverkade, långa syl under hans haka. Riktar den mot mitten av hjässan och skjuter in den med kraft. Hans kropp rycker till och slappnar sedan av. Snarkningarna försvinner. Jag försöker röra runt lite med sylen inne i hjärnan, men först sitter den fast i skelettet och jag måste dra ut den några centimeter innan jag gör en långsamt vispande rörelse medsols, och en långsamt vispande rörelse motsols.

Det vore väl fan om de kunde läsa ut mycket av den hjärnan. Sen drar jag av honom täcket och ser på liket. Det var inte lite fet han var ett tag. Jag skakar på huvudet och börjar jobba. Jag börjar nedanför bröstkorgen. Skär ett hål som gör det möjligt att dra ut lungorna ur kroppen och lägger dem vid hans sidor på det vita lakanet. Sen går jag bak ett par meter och betraktar mitt verk. Det är svårt att se i mörkret. Jag tar på mig mina nattglasögon för att få en bättre bild. Nej, inte riktigt. Det behövs något mer. Jag öppnar hans mun och skär loss tungan, försiktigt så att den inte lossnar helt. Sen skär jag upp ett hål i halsen och drar ut tungan som en slips.
Så ja, det borde väl duga. Jag lägger ner kniven på hans mage och går leende ut ur rummet. Hela tiden nynnande på Jimmy Durantes klassiska "Did you ever have the feeling".