Med kaffekoppen i hand ut mot en frusen bakgård. "Det knäcker hårt i trästugorna." Frasen från en gammal bok om vintrar i norr.

Det nakna köttet speglas i dörren, avslöjar sårbarheten. Inför kniven har man ingen chans. Det böjer nacken om man inte kan handskas med smärta. Vem kan? Hur?
I ett nu kan man ställas till svars.

Vad om det hela plötsligt hotades? Vad om kriget stod för dörren, om det var 1942 fast nu och domstolen hade en i sin hand? Vad då?

Jag vet inte varför men jag ser mig i gatan med scarfen om halsen, stegandes fram. Hemtama kvarter och ljusen i fönstren. Knastrande mot marken.

Det knäcker hårt i tanken - ny fras från gammal bakgård.