Klockorna ekar i mitt huvud
o tanken på dig svindlar.
Små lätta spår av stora tunga spindlar
väver ett starkt nät av svag tråd.
Binder ihop min trasiga själ
tills jag förfaller och lämnar mig sedan för att repareras.
Jag andas ut nattluften o fyller lungorna
med tomhet.
Speglar ögonen i blanka ytor
och försöker sockra mina tårar.
Min värd faller samman o
jag vill inte krossa dig.
Men du håller mig uppe.
Högt över vattenytan och långtifrån himmlen.
Just där luften är som lättast.
Där lever jag med tanken på dig.