Det var den sommare som vi hade fått vita Inter Sport kepsar. Det var egentligen inga kepsar. Bara en skärm man satte runt huvudet. Huvudet var bart.
Men vi hade på dom när vi fiskade krabbor i Vassvik. Det fanns bara en stenbrygga på den tiden. En gammal. Många nedfallna stenar, hålor. Sånt som krabbor gillar. Så gick en dag. Två. En hel sommar tillsist. Vi tröttnade aldrig på att fylla våra spannar. Hälla ut krabborna igen. Se dom spring mot vattnet och räddningen. Uthällningen var speciellt viktig. Tog man hem krabborna skulle det inte finnas tillräckligt många kvar att fiska nästa dag. En dag var det två yngre killar som inte gjorde det. Dom tog upp krabborna. Slog ihjäl dom mot en sten. Rickard sa till. Han var hård och van. Hade växt upp på gården i Västra Frölunda. En av killarna började gråta. Sen slog dom aldrig ihjäl några krabbor mer. Och jag växte en tum där jag stod bakom Rickard. Så såg somrarna ut. Men denna sommar hade vi Inter Sport kepsarna som brände våra öron. Huden flagnade. På kvällen låg vi i rummet och delade vår smärta.
Det är därför jag minns just den sommaren.