Det var en vuxen man, stor. Bred. Jag tänkte granit. Framskjuten haka, benen stadigt i marken, lätt hjulande. Som redo för ett famntag men ingen kram. Som om vinden kom därifrån, som om det var han som skapade den. Stormen.
Halvlångt tunnt hår. Bister mun.
Han var inte helt.. som andra. Det var under gymnasietiden jag såg honom för första gången. Vid bussterminalen för utomstadsbussarna.

Nästa gång jag stötte på honom var när han lagade bråk på en krog. Han passade inte in där, hade fått för mycket och brusade upp när han fick det att veta. Han var den sortens man som skulle kunnat riva hela krogen, ville det sig illa. Men han gick därifrån. Man kunde känna det i luften. Himlen mörknade som inför storm och bedarrade sedan.

Det var länge sedan nu men jag tror än idag att det är ifrån dessa håll stormar föds.