Där fanns en brygga som slingrade sig rakt ut i sommaren

Som en kärleksförklaring hade havet beprytt den med snäckor

Längst ut på bryggan fick benen dingla ovan blågrönt vatten

Vad som fanns där under fick en annan röst berätta

Inte ens sommarsolens strålar kunde överträffa
den värmande trygghet den lille pojken kände


Livet för oss till så många konstiga ställen ibland
och varje gång vi stannar upp har vägen vi vandrat
satt sina tydliga spår i oss

Men den lille pojken med benen lätt över vattnet finns kvar

Men han är på vandring och där finns en oro

att mättnaden ska infinna sig


Att nyfikenheten ska stelna


Det sägs att det är när vi tror vi ser allt
som vi börjar missa det uppenbara

Men där finns fortfarande obeträdda världar
likt den under den lille pojkens fötter