Han fortsatte med sina andetag
som om han vore proffs på det där med andning
medan hon fortsatte gråta som om hon hade tränat i smyg
var och varannan dag om kvällarna
Deras tystnad var som om de i hela sitt liv
tränat på att fylla upp allt det tomrummet med förlåtelse
visdom och framförallt tröst.
Då och då snörvlade hon fram några toma rader,
som var lika mycket fyllda av liv som hans andetag.
Deras andetag slog i samma takt och hon satt
med hans arm i knäet och tryckte på pulsådern
i tackten till tystnadens musik och hjärtats hårda bankande
som en refräng föll hennes snörvlande tårar in,
och hans andetag blev den dova basen.
Detta var allt som räckte för att känna sig älskad.
Två kroppar, som fyllde upp rum med tröst,
och tystnad med sina egna melodier, utan att använda stämbanden.