närvaro
att se

mänsklig och levande

levande död

ta att andetag

frusen

släppa sitt hjärtat med den lilla vita handen
långt innanför mörkrets hemligheter
och falla
is men ändå brinnande av smärta och längtan

innanför det som nu är aska och sot det som va vackert i sin forna form
som skänker ett leende och en tröst
åt sorgen som ligger inbäddad här

i ruinerna


jag tillåts att skratta, men enbart när solen lyser in
och tomheten inte närvarar

är jag offret
eller förövaren

kan jag förlåtas
som en isande skräck ställer sig frågan
dömande och hård
som en våg som sjunker ner i marken
ner i sanden
inbäddad och glömd