Inget kan få mig ner så mycket som min hemstad. Kom över den meningen via en låt. Bara det enkla faktum utan krusiduller. Någon annan hade det så också. Det räckte.
Ett statement kommet från en 60-talets singer/song writer tradition.

Hukande under en hatt, i rock och längs dammiga industrikvarter med guran i hand. Stray dogs och skökor, soptunnor, bortslängda flaskor, jämte tidningar rullande av pusten från en rökig stad. En bild för legender.

Det behövs en sång för min stad, för att jag skall kunna ta den åter.
En som förlåter, en som lyfter den upp och ger den dess värde tillbaka.
Som ett pris ur mina händer, för tiden jag stal och auran som förstördes.