du säger att du visserligen är helt och fullkomligt lycklig

men att du bär på en sorg som aldrig vill lämna dig

och jag frågar dig: vad är det för slags sorg som inte vill lämna dig?

det vet du inte, du vet inte ens varifrån den kommer

du bara vet att den alltid funnits där inom dig,

att du förgäves försökt gömma dig för den,

försökt bestrida den och fly den

men att du aldrig riktigt lyckats

inte ens nu när du är helt och fullkomligt lycklig

inte ens då vill den lämna dig

du kallar den Din Grundsorg som om du ägde den,

som om den vore självaste grunden till dig själv

när den i själva verket tycks äga dig och därför i rättvisans namn borde bära ditt namn,

men kanske är det så att den verkligen är självaste grunden till dig själv

Grunden till din hopplösa strävan, grunden till din längtan, grunden till ditt tvivel

och grunden till den fullkomliga men flyktiga lycka du nu känner?