Du hämnades aldrig på mig.
Trots att jag skar dig i bitar och lämnade dig att plocka ihop dig själv så gott du kunde.

Jag tänker på det när jag ser dig förvinna uppför Gibraltartrapporna
som ett eko av en trygghet jag aldrig ville ha och aldrig kunde acceptera.



och jag minns dina bekräftande ord där du låg på min arm den morgonen
om hur du älskade min kropp
om vilken fantastisk pappa jag var
jag svarade bara med tystnad

och återgäldade dig genom att gå ut och ligga med andra
inte bara en men tre gånger och sen berätta för dig

Men just idag, när jag står här, tänker jag att jag är en annan
en som inte far fram med andra människor på det viset
en som kan känna kärlek med världen
en som nu en gång för alltid och slutgiltigt har öppnats

Men nånstans vet jag att det antagligen inte är sant