På himlens högsta punkt så bländar oss
en sol med sina ständigt stolta strålar.
Ett övermod som utan tanke målar
ett självporträtt med hundratusen bloss.

En självgod gul och glödande koloss
av självupptagenhet, som ständigt prålar
med djärv protuberans, som är som nålar
i ögonen på den som längst ner slåss.

Men varje bana når sin högsta punkt
långt innan man förstått att vara nöjd,
trots alla varningsord som träffar oss.

För Helios blir därför mötet tungt
med zenit, då han plötsligt tappar höjd,
som om han blev sin egen Ikaros.