Det var den konkreta formuleringen en vän till mig gjorde när vi en dag pratade om människor. Vi pratade om hur vissa händelser formar människan, om hur en insikt kan nå fram och sedan infinna sig i kroppen, vara den personen. Om hur sinnesstämningar och värderingar utgör en människas väsen.

Vi pratade om att inte nå fram. Att försöka nå ut till någon annan antingen genom att dela med något av sig själv eller att försöka ta del av någon annan. Jag antar att det handlar om att kommunicera, och att förstå.

Men när möts egentligen människor? Det händer alltför ofta att jag känner att jag står med en utsträckt hand och ett öppet sinne, för att möta en hård vägg och bara falla tillbaka på ingenting. Det kan handla om att jag förmedlar värderingar, tankar eller känslor, som inte möter någon mottagare. Det är som att yttrandet lämnar sitt bo för att bara vittra bort, inte landa någonstans.

Jag blir isolerad i mitt eget tänkande och känner mig oförstådd. Ibland känner jag att det inte gör någonting. Jag kan gilla min bubbla, den bubbla där jag är min egen bästa vän och mitt egna sällskap är det bästa jag kan ha.
Men ibland kan jag fundera över om vi faktiskt känner varandra. Även de närmsta vänner, älskare, familjemedlemmar. Lever vi egentligen bara sida vid sida som något slags magneter som bara skaver mot varandra? Hur många fragment av ens personlighet går förlorade i översättningen?