Eva fick med sig lite hundmat från Bomans. Men fru Boman propsade på att följa med tillbaka för att titta till den lille vovven, så det gick inte att ta turen förbi Emils stuga. Men några ord med grannen hann hon med. Fru Boman väntade i bilen.
- Sa du inte att hon bara ätit lite enkel frukost, när du hämtade henne?
- Hon sa så.
- Det låg slafsiga rester av en pizza med kanter och en del av champinjonerna på bordet. Smulor överallt och gaffeln på golvet.
- Man undrar varför hon ljög.
- Och kvittot på att det är nyköpt är här. Du såg ju själv matkassen. Det låg ett hopknycklat papper på golvet. Jag hittar inte mina läsglasögon, men här är det.
- Jag tar med mig detta och läser sedan, annars undrar nog fru Boman vad vi håller på med.
- Åk du. Vi hörs.
- Hej då! Städa inte! Jag vill titta mera sedan.
- …ehh. Jag har redan börjat. Tänk om Emil fick syn på detta!
- Men fortsätt inte då!
- Nähä… Hej då! Javisst ja! Jag skulle ju ha ringt genast. Tyckte det var viktigare att snygga till lite!

Eva skjutsade Fru Boman till sin stuga. Hon halvsprang till Pelle och Mia som stod och tittade på valpen. Mia låg på knä och hällde nu upp lite mjölk till honom. Fru Boman tog befälet. ”Inte så mycket”. Det kan skada magen! Hon visste precis, tyckte hon, och Mia böjde sig för det. Sedan tog Fru Boman upp valpen i sitt knä och klappade den. Mia tyckte det var fel. Det var ju faktiskt hon som hade räddat valpen.
- Det blir väldigt dyrt.
- Vadå?
- Veterinärbesiktning, avmaskning, försäkring. Undrar om den klarar sig. Kanske bäst att avliva den.
- Den sover ju nu!
Mia gick fram och kände på valpens andedräkt.
- Den ska Lillan ha! Den är min.
- Javisst. Det är inte mina bekymmer. Det är dina. Jag tänkte bara ge lite goda råd. Hundmaten jag har är egentligen inte till för valpar, men det funkar nog. Lite i taget.
Mia övertog nu valpen och Fru Boman promenerade hem. Hon satte sig i en trädgårdsstol och klappade den länge, länge. Pelle gick undan, mot carporten, och såg att hans fru satt där och tycktes vara mycket spänd.

Eva ställde undan bilen i deras carport, där den varken syntes hemifrån sig själv eller Emils granne. Hon läste med bestörtning: (se sid 3, del 11). Vilken osis den flickan har! Hon avslutade med: ”Det här går inte.” Vad menade hon? Det verkade som om hon hade tagit ett farligt eller obehagligt beslut. Eva läste igen. Tonen var iskallt konstaterande. Lite självironi kanske. Telefonsamtalet som Eva hade fått från sin kollega handlade mest om vad receptionisten hade uppfattat om Laban. Var han en hallick? Eller en torsk? Kunde det vara sant att han verkligen kände för Mia, seriöst. Här har vi svaret. De har en bräcklig känsla för varandra, men har enorma egna problem att brottas med. Och litar knappast blint på varandra. Lite kanske. Att föreslå Mia att ringa Laban kändes fel, när kollegan ringde. Ingen av dem var i stånd att på egen hand ta tag i en vuxentillvaro på ett hållbart sätt. Allra minst tillsammans. De skulle nog supa ihjäl sig, till sist. Den där vita veckan, plus ytterligare en som Laban hade bestämt sig för, som han sa, det förslog nog inte långt.

Uppenbarligen hade hon prostituerat sig i Emils stuga, natten före. Varför? Här skulle hon ju kunna vila ut och gå igenom sitt liv. Planera en nystart. Vore det inte för alkoholen, så vore det, det enda tänkbara. Eller var hon etablerad hora och ville leva sitt liv så. Knappast, hon var ju så trevlig på sitt lite uppgivna sätt. Tacksam var hon också och ändå ljuger hon en massa för mig. Varför? Svaret heter nog alkohol. Eva bestämde sig för att Mia behövde sluten vård. Hon skulle inte få en chans att låta någon black-out förstöra det hon tycktes ha byggt upp under dessa få dagar på ett minimum av alkohol.

Det började bli ont om tid. Hon skulle besöka sina åldriga föräldrar på hemvägen och jobbade tidigt nästa dag. Föräldrarna blev enormt oroliga om de blev försenade. Pelle hade ett liknande schema, och tur var det. Egentligen ville hon ta med sig Mia till staden för vårdplacering, men det skulle ju betyda ett övernattningsproblem. Kunde Laban klara henne en natt så hon inte hittade på dumheter som skulle förstöra allt. Hon var mest orolig för alkoholen. Lite mindre för prostitutionen. Så tänkte hon på den lilla valpen. Sa hon inte något om att ge den till Lillan? Hennes dotter Lillan på 15 månader skulle alltså få en hund! Det går ju inte. Varför lade hon inte in sig själv i sammanhanget. Det verkade även i andra avseenden som hon själv inte var med. Planerade hon ett självmord? Omöjligt att veta. Nu var Eva skärrad!

Hon ringde sin kollega på jobbet och delgav henne sin syn på Mia. Evas slutsats var inte orimlig, men hypotesen var inte tillräckligt för tvångsvård. Annars vore det stor risk för att Mia skulle avvika. Samma sak här på Bråkö. Hon kunde ju ha en stulen bil gömd någon stans. Skulle hon satsa allt på ett kort. Deras ömsesidiga förtroende. Måtte det vara äkta. Säker var hon inte. Kollegan manade till försiktighet. Vad hon hade i bakfickan kunde ingen veta. Hon kan ha mängder av farliga kontakter. Akta dig!

Eva var orädd och målmedveten. Hon hoppades den vägen få veta mera om Mias uppväxt och sociala miljö, för ett bättre beslutsunderlag. Hon hade inte hunnit med tillräckligt av det under Mias sjukhusvistelse. Tidigare under dagen hade samtalet mest handlat om hur vacker och rogivande naturen var på Bråkö, samt lite försiktigt om hur hennes alkoholism skulle hanteras, så hon kunde behålla kontrollen över sig själv. Eva visste med sig att hon lätt förföll till att hålla regelrätta förhör och sa till Mia att hon måste sätta gränser vid sådana tendenser. Hon ville uppträda som en förtroendefull väninna. Ett allvarligt samtal om tvångsvård var på tok för tidigt att ta upp.
.
Samtalet gick bra. Mia hade lyssnat in båda orden. Förtroende och Vård. Omöjligt! tänkte hon dock. Men sa det inte. Lillan kunde inte klara sig länge till hos sin försupna mormor. Hon skulle hamna på fosterhem. Hos vem? Vad skulle hända med henne där? Hon hade hört många hemska historier om en slags incest i sammanhang som detta. Hon resonerade bara antydningsvis om detta med Eva men lät sig inte övertygas om att Eva skulle hålla ett öga på saken. Det höll hon också för sig själv. Hon tyckte att Eva och hennes kompis Emma var alldeles för känslostyrda och att de inte fattade vad det innebar att vara alkoholiserad och prostituerad. Mia låtsades vara resonabel men övergav inte sina egna övergripande planer, utan hemlighöll dem. Hon kände sig hård. En stark kontrast mot hur hon klappade valpen hon hade i knäet.
Skulle Emma kunna bli fostermamma som Mia så gärna ville. Resonemanget slutade med två huvudpunkter, som Mia tänkte att hon bara skulle hålla om det gagnade hennes övergripande plan:
1. Mia kollar om Emma vill bli fostermamma och Eva ringer upp Emma om hur sådant ordnas rent praktiskt
2. Mia stannar i stugan, prostituerar sig inte, och håller sig tillgänglig på telefon så behandlingen av hennes alkoholism fortgår.

Eva var själv väldigt skeptisk till om detta skulle funka men var nu tvungen att ge sig av. Vovven hade nu repat sig så pass att Mia kunde binda ett snöre i halsbandet och promenera hem. Det vill säga bort till Emils stuga.

Eva och Pelle tog bilen och åkte till staden och Evas åldriga föräldrar.