En ton av melankoli vill gärna slås,
ekar i mitt inre, tynger min uppsyn.
Vill tolka det som djuphet, eftertanke
och reflektion till något....som jag inte vet.
Tänker dur, men betonar det dova, fundersamma,
hjärnkontakt, hjärtfrekvens, lyssnar på efterklangen.
Visst är jag där precis där klangen ebbar ut.
Kan inte slå på muntergökens gryning,
vilar i nuets korniga, flammiga dimma.
Lägger gitarren, handen blir tom, tom på ton,
tankar skrämmer, tystnaden så total...