Jag lyste klart och bestämt mot havets dimmiga bälte,
visst kände jag ändå hur du mig i själen smälte.

Dina taktfulla slag smekte mina stadiga ben
och lade sig som kristaller på mitt ljusa sken.

Jag tänder och släcker i en evig längtan,
att få känna dig som en smekning mellan vatten o svan.

Men du kastar dig vilt mot varje båt,
till en välkänd vindens låt.

Så plötsligt jag släcker mitt blinkande sken,
för du har blivit så mjuk å len.

Du gör gropar för mig,
....o jag gräver en grop i dig.

Vinden lägger sig sen sakta,
vi känner oss fridfullt matta.

Ett stadigt grepp jag tog om dej, …
var det skönt sej….

                                                           Ole Sunnerfjell 1978