P:s dagar spenderas mestadel i telefon. Hon ringer runt till olika hem som tar emot barn. Fösöker fixa platser. Placera. Barnen kommer från alla olika delar av världen. Från den fattiga världen då. Dom från den rika har ingen direkt anledning att åka hit. Dom kommer på andra sätt. Bor på andra ställen. Alla barn P placerar är fattiga. Utan föräldrar. Under arton. Även om man inte vet så noga. En del är antagligen äldre. Men det finns inga papper. Ingen vet egentligen. Det finns två typer av boende. Dom som kommunen själva ser om och dom privata. Kommunens egan är ofta ok, men alltid fulla. Dom privata vet man inte med så noga. En del är schyssta, andra är bar där för pengarna. Det är svåt att veta skillnaden. Maria och Janne som varit på jobbet längre vet det, men de är omöjligt att fråga dom hela tiden. Dessutom är Janne något av en psykopat. Ser alltid till att se bra ut uppåt, lämpa över jobbet på kollegorna. Det är ingen som märker någon skillnad och vid dagens slut är det P som ändå drar det kortaste stråt. Frågar man för mycket blir man för exponerad. Det gäller att låtsas, verka som om man klarar av jobbet. Bita ihop och överleva. Det är det hon gör varje dag på den röda Kinnarps stolen framför skrivbordet in ljust faner. Överlever, men det är inte mestadels beroende på flyktingbarnen som det är så.

Någonstan var P övertygad om att hon egentligen inte borde vara här. Allting hade egentligen startat med en flykt och den flykten hade slutat här. Socialkontoret i Mölndla. Avdelninge för mottagande av ensamkommand flyktingbarn. Ett litet kontor delat på tre. Janne, Maria, Petra. P hade bott i Malmö. Hade tänkt att spendera resten av sitt liv där. I lägenheten vid Kungsgatan. Med den helt osannolikt stora balkongen där Reine katten hade strövat kring på sommrarna som om det varit hans alldelelse egna lilla skogsparti. Det första riktiga hem P någonsin hade haft. Det första egna hem P någonsin hade haft. Alla rummen var målade i olika färger. Hallen i grönt. Rummet i blått. Köket i gult. Hon hade gjort allting själv. Bonat, hemmat. Kännt en frid i hjärtat och en samhörighet som aldrig hade funnits någon annanstans. Men så träffade hon Jacob, och allting hade förändrats. Allting i Malmö var inte heller vackert. Det fanns problem där också. Det största problemet var att P var gammal. i alla fall i sina egna ögon. Trettifem och barnlös trots att hon längtat efter barn dom sista fem åren. Men det ville sig aldrig. Livet bakom sig. Ingen speciell väg framåt. En kväll när den känslan brände speciellt i bröstet hade hon tagit på sig den röda klänningen. Gått ner till Möllan. Hade bestämmt sig. Det var nu ikväll det skulle hända. Hon hade dragit runt därinne. Säkert tjugo gånger. Pratat med alla. Det var ett “game of numbers”. För eller senare måste man träffa någon. Någon av alla dom där killarna därinne borde kunna fungera. Det var så dom hade träffats. Hon hade gått förbi honom några gånger. Pratat. Tillsist bestämmt att han var det mest intressanta alternativet. Och så hade dom gått hem tillsammans. Egentligen skulle allt kunnat ha varit bra med det. En lång väntan var över. Lyckan kunde äntligen börja. Men så hade det inte riktig blivit. Faktiskt inte på något sätt blivit och nu satt hon här med ett bittert minne. Ett ofött barn och sår i hjärtat som inte riktigt ville läka. Som spillde blod runtikring sig och blödde ner allt som skulle kunnat vara vackert. Jävla skit. Och jävla skit Jakob.

Det lilla problemet hade varit att han redan varit gift. I och för sig i ett öppet förhållande som han själv sa. Men ändå. Han bodde alltså tillsamman med en annan kvinna. Hade tre barn med henne. Hade kanske inte, som det senare visade sig, någon speciell tanke på att lämna dom bakom sig. Han hade kommit förbi på kvällarna. Dom hade knullat, alltid med strumporna på. (det var något som P brukade använda sig av för att hålla distansen. Hade hon strumporna på så kändes det inte lika nära. De låter kanske konstigt för en utomstånde, men så var det) och så hade han gått hem igen. Hon hade alltid fått ångest efteråt. Ringt och sagt att det måste vara slut nu. Att hon faktistk inte hade tid med det här. Att det åt upp dom få år som hon eventuellt hade kvar att kunna få ett eget barn på. Men det hade inte funkat. Han hade skrivit långa brev till henne varje gång hon gjort slut. Och där skrev han fina saker. Hur han uppskattade henne. Hur han skulle vilja vara tillsamman med henne. Och visst förstod hon. Förstod att inget av det där egentligen var på riktigt. Men det var ändå så fint att leva i den bubblan. Så hade det fortsatt. Våren, sommaren. Hösten. Inget speciellt förändrades. Men i Januari det året märkte hon att hon var gravid. Det hade först varit en glädje. Men den blev inte särskilt långvarig. Det visade sig nämligen att Jacob inte var så intresserad av att ha ett barn tillsammsn med henne som han hade påskinat tidigare. Hon hade ringt honom. Frågat honom om han tänkte ta sitt ansvar som pappa. Han hade sagt Ja. Att han givetvis skulle göra det. Men, han kunde kanske inte vara där på det sättet som han skulle vilja vara. Det var det första han sa. Efterhand hade han blivit mer och mer skeptisk. Hade sagt att hon förtjänade något bättre. Något bättre än det här eftersom hon var så fin, jävla idioten och jävla klischeer han höll sig med. Tillsist hade han sagt att han kände det som om han skullle svika sina barn om han fick ett barn med henne. Då hade hon bestämmt sig. Hon skulle ta bort det. Det hade tagit henne en hel dag att göra det. Hon kom till kliniken. Men hon grät så mycket att sköterskan vägrade ge henne pillret. Hon hade sagt att hon behövde några timmar. Några timmar var allts om krävdes, sen skulle hon komma tillbaka. Sköterskan hade sagt att det var ok. Hon hade gått ut, satt sig på en parkbänk vid Värnhemstorget. Tänkt på barnet, tänkt att det skulle bli missbildat. Att det inte skulle ha någon pappa. Att det skulle få växa upp precis sådär skitigt och misslyckat som hon själv hade tvingats växa upp i en förort till Göteborg. En pappa som inte hörde av sig som hon själv sökt upp när hon var fjorton. En mamma var ömsom omhändertagande ömsom avvisande. Man hade aldrig riktigt vetat vad man kunde förvänta sig. En gång hade hon låst in sig på sovrummet, vägrat öppna. P hade lagt sig på golvet utanför. Sprutat ketchup över händerna, armarna. Det skulle se ut som sår. När mamman kom ut hade hon varit arg. "Vad ligger du där för med ketchup över hela dig". Det hade inte blivit den effekt som P hoppats på. Ett sånt liv önskade hon inte till sitt eget barn. Så hade hon gjort det. Hon hade gått in och tagit pillret. Och när det väl var gjort var det oåterkalleligt. Hon hade ångrat det varje dag sen dess.

Om du någonsin har gjort en abort så vet du att det inte räcker med att ta ett piller. Man tar pilllret. Fostret dör. Men sen måste det komma ut. Så man får gå tillbaka. Ta ytterligare ett piller som startar kramperna. Sitta i stolen och föda ut det där lilla blodiga byltet som egentligen skulle ha blivit ens barn.
Detta gjorde hon på fredagen. Hon gick hem till lägenheten sen. Therese kom förbi. Kokade te, dom såg på filmer tillsammans. Therese var egentligen ingen nära vän. Ingen man kunde prata med. Men hon fanns ändå där i stunder som denna. Hon visste vad det innebar att vara kvinna. Jacob däremot visste det inte, dom skulle ses på Lördagen sen. Dom hade tagit en fika efter det först pillret på onsdagen. Då hade han berättat att han skulle på pokerkväll på lördagen. Dom kunde alltså inte synas. Men han skulle ändå komma förbi och sova hos henne sen. Hon hade väntat på kvällen. Klockan tolv. två. Fyra. Och då kom han. Allting hade blivit fel på morgonen sen. Men inte lika fel som veckan efteråt. Den hade varit ren ångest. På lördagen hade hon ringt Jacob igen och mer eller mindre skrikit i hans öra att han skulle göra henne gravid igen. Och han hade lovat att göra det. Men det hade aldrig blivit av. Hon hade hört av sig några månader senare. Då hade han sagt att han inte ville fastna in en “destruktiv spiral”. Han fattade inte vad det handlade om . Så gick sommaren. En semester i Grekland. En semester att försöka glömma. Det hade inte hjälpt. Så hem till Malmö. Ringt Jakob igen. Iväg på en fika och sen all sorgen som vällde upp. Det var ungefär i det tillståndet som beslutet att flytta till Göteborg hade tagits. Hon hade sökt ett jobb i Kunsbacka. Fått det. Sett till att få byta sin lägenhet i centrala Malmö mot tvåa i Göteborg. Också det hade gått. Allting hade gått så fort. Fixat sig så lätt. Hon hade nästan tänkt att det måste vara en mening med det. Att det gått så lätt. Att något fantastiskt vackert var ämnat att hända i Göteborg. En start på något nytt. Men inget av det där vackra hade kommit till henne. Livet var precis lika skitigt, lika ogenomträngligt här som det hade varit tidigare. Hon hade blivit besviken.

Vid dagens slut går P ner till Mölndals Bro. Hoppar på vagn fyra mot järntorget. Byter till vagn 11. Hon tittar på ansikten. Tänker att någon av alla dom där ansiktena skulle kunna tillhöra pappan till hennes framtida barn. Men P är 35 och tiden rinner fort mellan hennes fingrar. Vid Ståthållaregatan spårar vagnen ur. Alla får gå ut. Klockan är fem. Och P blir plötsligt medveten om att himlen fortfarande är ljus. Hon blir stående ett slag, ser på himlen ut mot havet, innan hon slår in på gångvägen som leder upp mot Kålgårdsgatan, mot tvåan, mot kvällens timmar av outsläcklig ensamhet.