För ett år sedan var hunden allvarligt sjuk
Vid röntgen ville veterinären säga "over"
Vi frågade varför?, kan man inget göra?
Om vi åker dit, dit eller dit....!
Hunden lyfter sitt bedjande huvud mot husse;
"Är det slut nu?"
"Skall vi skiljas åt?"
Jag ser mig avbildas i tårögda kristallögon,
Hon känner att vi tvekar men älskar,
balansgången, vilket beslut, dåligt samvete,
men......hoppet tänds, vi tar ett beslut,
åker till annat akutsjukhus, får löften,
hon kan bli bra, men mot hög kostnad....
Skall vi lämna vårt 11-åriga barn mot en
mer välfylld plånbok eller ta krediten för att
behålla vårt allt.......ett tag till...?
Valet blev lätt vi kan inte lämna in vår
trofasta vän.
Lång operation, tveksam utgång, osäker
fortsättning, men det går vägen.
Ett år senare har vi fortfarande vår kära,
trogna, om än lata hund.
Detta får mig lätt att tänka på äldre människor.
Vilket värde sätter vi på dem?
Är man avskriven efter 80 år?
Måste man besöka dem?
Kan inte piller dämpa, tysta, döda???
Betyder de inget för mig?
Upplever alltför lite känslor och medmänsklighet
mot äldre. Vi kommer ju också dit....
Se det ur deras perspektiv,
en gång gjorde de allt för dig
Såååå....behåll känslorna för de kära.
Ibland ger känslobeslut bästa resultat.