Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Rädslan som bara sårar mig själv

Tystnaden dånar i mina öron,
Det gör nästan ont.
Jag känner mig mer ensam än någonsin,
Men också starkare.
Jag inser att mitt hjärta tillhör mig,
Ingen annan.

Det är en känsla jag knappt känner igen,
Jag har inte känt den på många år.
Det känns fritt och sorgset,
Jag inser att jag är rädd.
Mitt hjärta har blivit krossat,
för att sedan långsamt plockas ihop...
Så många gånger..
Jag vågar inte längre låna ut det,
Än mindre ge det till någon annan.


Fri vers av IsabelTarberg
Läst 305 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2013-02-06 20:36



Bookmark and Share

  ~UrTjur~
Våra hjärtan blir till vackra mosaiker, otroligt vackra mosaiker av skärvorna som alltid är desamma. Men håll i det hårt, det slår enbart för dig. Inte vem som helst får lov att plocka isär något så vackert, inte alla har vetskapen om hur dom ska få ihop det igen. I ordet "ensam" finner du svaret på gåtan. En och samma. Enbart du själv avgör vem som får lov att såra dig. Ingen kan såra dig utan din tillåtelse. Skrik det om du måste :)
2013-02-13

  Keijo Korkea-aho
Jag gillade den här riktigt bra
2013-02-13

    //Nikita
För att ge eller låna ut det, måste man först plocka ihop det igen och hoppas att de håller.
Är man lyckligt skattad, kommer någon som blir det oförstörbara klistret som håller ihop det.
2013-02-13

    ej medlem längre
Väldigt bra skrivet.
2013-02-06
  > Nästa text
< Föregående

IsabelTarberg
IsabelTarberg