Så detta: glimten från då
när vi faktiskt hörde
harpan från havet,
där, nära stranden,

när Strandhill nedom berget
var de många tältens land,
de många blickarnas tid,
och klippan däruppe

där Maeve från urtiden
vakade från det grå kumlet
och där hararnas tassar
stampade i gräsets golv

- att detta då, när livet var
en klang av Clannad
möter mig nu, i snögloppslandet,
och jag inser det grå:

konserten, harpan, rösten från havet
har varit, är inte längre,
och ögonblicket vinkar farväl
från båtens reling