De dundrade fram i den lilla lastbilen med solen liggande stark över höjderna och ner i dalen, grytan, staden. På radion den evinnerliga reklamen. Han rynkade ögonbrynen, vek blicken åt sidan, tog med handen på rutan som för att komma ut. Det var så glättigt. Samtidigt kunde det inte undvikas. Om den nu var borta, reklamen, hur skulle det då se ut. Inte det att han var orolig för försäljningssiffror eller radioprogrammens innehåll, nej det var snarare det hemtama, igenkännandets natur. Hem från långa resor funnes inget härligare än det egna språkets vändningar, radiopratare, reklamskyltar som gick att förstå, chocklad hur än onyttig och skadlig som välkommet åts. Smörgåsen, osten eller kaffet. Riktigt kaffe.
Tankarna for och han såg parken som nu var täckt av snö. Mindes barndomens backar och hur små de hade varit i jämförelse. Vilken lyx det vore att ha haft denna alpina gryta till hands. De hade åkt på nästan ingenting och gjort slalombackar av en grushög. Här var det ett barns paradis.
De eviga vägguppen fick dem att hoppa lite och han undrade för tusende gången hur i hela fridens namn utryckningsfordonen hade det. För att inte tala om hur eventuella pasienter i ambulansen kunde ha det.
"Såg du snubben, han vaktmästaren där borta?"
"Jaha!" Dom flinade bägge högt.
"Så stenad var det länge sedan jag såg någon."
Bilen krängde och guppade i rondellen.
"Helt radarstyrd. Att det är möjligt!"
"Han fick inte ut mer än fem småstenar per meter där han sandade."
"Fantastiskt!"
"Det är en sjuk värld."
Bilen guppade vidare fram. Tut och rödljus, blinka och svänga, följa strömmen.
"Vi får väl ha en kaffe innan vi gör något mer va?"
Han höll sig fast i dörren.
"Djävla vägar!"