Gruset knastrade under hans trasiga skor.
En irriterande sten letade sig in i ett av hålen och började bearbeta sin väg in i hans skinn.
Ingen reaktion, han var uppslukad av sina egna tankar,
av funderingen på hur länge han var tvungen att gå för att framgångsrikt ha flytt från sig själv.
Flaskan i hans hand hade han hållit så länge och krampaktigt i
att den började bränna hål i den tunna huden i handflatan.

Förvirrad stannade han upp och såg sig omkring.
Han var ingenstans, på väg mot ingenting och hopplösheten tvingade fram en svart tår i ögonvrån.
Han var ett överkört kadaver som alldeles snart skulle börja ruttna i solens starka sken.
Stanken skulle dra till sig annan ohyra, ohyra som hämningslöst skulle börja tugga på hans stoft.
Han kom på sig själv med att önska intensivt och hårt att vädret skulle spegla hans humör, men vädergudarna fortsatte att servera honom en solskenshistoria.

Långsamt sjönk han ned på knä och i glömskan slog flaskan hårt mot marken.
Den bruna vätskan flöt ut över vägen som om den inte kunde komma bort från honom snabbt nog.
Ett långdraget stön lämnade hans strupe och han placerade sig platt på mage med ansiktet mitt i pölen för att få känna doften av sin vän en sista gång.
"Gå i frid..."

När han öppnade ögonen igen var han nedtyngd, fastspänd på vägen med ansiktet i marken.
Pölen hade för länge sedan torkat och han kände dammet leta sig in i luftvägarna.
Oförmögen att röra sig gav han efter för avgrunden.
Det behövdes ingen knuff längre,
ingen fanns ändå kvar som kunde knuffa honom utför branten.
Han släppte på spärrarna och lät döden själv leta sig in till hans själ.
Den var tydligen svår att hitta,
tanken fick honom nästan att börja skratta hysteriskt.
Skulle han nu lura döden också för att han var själlös?
Vad besviken döden skulle bli när den väl blev insläppt och så fanns där ingen själ.
Allt detta arbete för ingenting.
Han drog ett snabbt andetag för att börja skratta
men andetaget fastnade i halsen och kom aldrig mer ut igen.
Allt slit... för ingenting.