Du gav mig ditt allt
över en sån betydande lång tid
När du tog tiden
och gick
blev jag kvar
med ett känslomässigt mörker

Klockorna
kan inte stanna
Tiden
kan inte gå väck
jag kan inte ta tillbaka
sakerna jag sagt
eller ångra
sakerna du gjort.

Om jag fick välja
skulle jag ge dig en chans
men du är inte villig
att ge mig samma sak
och det gör så jävla ont.

Jag vet
att jag är för bra för dig
men en otröstlig röst i mig
säger att det är du
som är för bra för mig,
att jag inte duger
för dig.

Nu när vi är klara
och du fått ligga dig till min gräns
av redlöshet
för att lämna mig
i mörker och desperation
då kan jag inte låta bli att undra
om det någonsin fanns någon sanning
för dig.

Vetskapen om att du är så rätt
när jag är så fel
gör så ont i mig.

Hur kan det få vara riktigt
när det gör så fruktansvärt ont?
Hur kan det få vara rättvist
när det gör så fruktansvärt ont?
Varför kan ingen underlätta denna smärta?
varför kan inte du
lindra den smärta du planterat
i mig?
Varför vill du inte?
Varför vill du inte hjälpa mig?
varför vill du inte älska mig?
Varför vill jag bara
älska dig.