En flyktig blick på stationsklockan på väggen. Visare som snurrar runt, runt. Mörkret fallet som vore det snabbspolat i en svartvit film.
Ingenting existerar på nätterna. Ingenting förutom känslorna. Som en betongvägg slår de honom, varje natt.
Insomnia.
Ingenting är borta när han vaknar, bara belyst av ett annat sken, ett otroget sken.
Han snurrar runt, runt, armarna i luften, blicken i taket. Stannar med ryggtavlan framför spegeln. Ser sig över axeln och inspekterar alla blåmärken. Som misshandlade snödroppar framträder de i lysrörsljuset. Vart de kommer ifrån har han för länge sedan glömt. Ibland har han inte energi eller styrka nog att komma ihåg orsakerna. Han kan ändå inte känna ånger, så förlåtelsen är ett minne blott. Sova skulle inte gå, då han vet att han massakerar sina egna drömmar. Styr dem till dekadensen rand.
Huvtröja med huvan långt neddragen över ögonen. Blicken på skorna, kliver genom vattenpölarna, förstör den glansiga, felfria ytan.
Allting har en mening, ingenting har en orsak.
Ett snedsteg och han är hemma igen. Faller baklänges på den obäddade sängen, sluter ögonen, ger efter för orsakerna, för känslorna, för dekadensen.