Hon tog till orda, den äldre kvinnan vid fikabordet. Det var något om ett socialt fenomen men jag glömde snabbt bort ämnet för i det samma flög en liten bit av kakan ur hennes mun och för mig stannade allt upp vid denna lilla sidohändelse.
Jag såg hon hade sett det. Smulan flög ut i en liten båge och hennes blick följde med. Min också. Hon fortsatte prata och jag lade märke till att hon inte lät sig bekommas utan höll tråden.
Jag tappade den och kontemplerade istället över den lilla lobben kakbiten gjort. Här pratades då allvar, det verkade så, och så hoppade smulan ut och slowmotion tog vid. En båge, hennes följande blick, min blick och så nedslaget och så tillbaka till tingens ordning. Som om ingenting hänt.
En sådan incident kan fort komma att tolkas som varandes ett tecken på enfaldighet eller ge anledning till diskreditering av pålitlighet och auktoritet, om det vill sig illa. Det kan ske om alla ser, påpekar och börjar prata om det, viftar med servietter och annat.

Men ingen annan tycktes ha noterat sig saken. Men jag hade, och jag undrade om hon tog det upp med sig själv på kvällen? Om hon kanske skämdes, tänkte det var nära ögat? Jag funderade på om det var åldern. Var jag lika dan? Flög det saker ut ur min mun? Togs jag på allvar?

Och så flög samtalet förbi. Hon hade klarat sig medans jag satt, som smulan, kvar vid bordet till ingen egentlig nytta.