Minns du gamle vän? I det jag sitter i mina funderingar och minnen vänder jag mig till honom ibland. Den förlorade sonen, som aldrig kunde hålla sig till förnuftet helt och hållet. Kamraten.
Det är anmärkningsvärt så kraftfull han kunde vara emellan perioderna av galen dekadens och hejdlös bedövning. Det har alltid gjort mig ödmjuk, denna styrka.
Jag kände honom mest från dessa förhållandevis klara perioder. En briljant konversatör med de vildaste historier man kan tänka sig. Utvunna ur ett liv på gränsen. Från de tokigaste av människor i de mest bisarra situationer. Verkligheten överträffar i sanning dikten. Jag minns alldeles tydligt; våra samtal, våra tjut och brölande skratt.

Men det skar sig förstås. Det är dömt att göra det, förr eller senare, i den branschen. Fyller du dig med saker som gör en galen går det snett och vi föraktade varandra ett slag. Det förblev så tills dess att våra vägar oåterkalleligt skiljdes.
Jag vet inte vart han är idag, vart man tar vägen när det kallas på en? Vart det än är vet jag att vänskap består när det verkligen gäller och galenskapen lämnat arenan.

Över bordet, i köket ser jag honom alldeles tydligt, med den oförställda blicken. Handen runt kaffemuggen, med det glada föraktet spelande i vrån, ironin, galghumorn och ja, jag är säker på att han ser och minns.