Emma var förkrossad. Hon undrade varför Mia inte hörde av sig. Hon skulle ju kolla om det var ok att stanna en tid till i Emils stuga och sedan lämna en vägbeskrivning. Emma ringde upp själv, och fick en chock när hon hörde att Mia hade börjat supa igen. Hon hade dessutom stulit några vinflaskor i affären där hon arbetade. Detta hade varit möjligt eftersom butiken hon arbetade i var ombud för systembolaget.
Handelsmannen hade genast upptäckt bristen när den beställande kunden skulle hämta sina varor. Han hade anat ugglor i mossen och frågade Mia om saken. Mia luktade redan alkohol och erkände direkt. Handlaren skjutsade omedelbart hem henne till Emils stuga och sa till henne vänligt men bestämt att inte komma till affären mera, om hon var onykter. Helst inte annars heller. Mia hade gråtit i bilen men inte sagt något. Väl inne i stugan lade hon sig i en soffa och dolde ansiktet. Han förstod Mias katastrof fullt ut och tyckte väldigt synd om henne, men ett biträde som stjäl och super skulle vara förödande för verksamheten. Han följde henne in i stugan, bland annat för att se om det var tomt i kylskåpet. Men även för att se sig omkring.

Han anade att han bara hade sett toppen av ett förhoppningsvis litet isberg, och lovade att återkomma senare med lite mat som gåva. Mia låg då alltjämt i soffan. När han återkom tittade han runt lite till och tog tillbaka några andra, oöppnade vinflaskorna som Mia också hade stulit.

Hon hade känt sig som en zombie när hon stal flaskorna. Som om någon annan hade hypnotiserat henne att göra det. Det var ju alldeles uppenbart för henne att hon skulle bli upptäckt. Men det gick bara inte att låta bli. Hon låg och tänkte så, för att försöka slippa att skämmas. Som om det var ödesbestämt på något sätt. Men hon visste ändå vem som hade det fulla ansvaret för hennes handlingar. När hon tänkte på det mådde hon extra dåligt.

Emma hade inte frågat om Mia hade börjat prostituera sig igen. Det kändes uppenbart att hon skulle göra det när hon supit upp det stulna och sedan pengarna hon ännu hade kvar från tidigare hortjänster. Om hon kunde skaffa mera alkohol där hon var. Detta smärtade henne enormt. Vad kunde hon göra för sin gamla kompis? Hade det gått för långt nu? Efter telefonsamtalet med Mia, som trots hennes onykterhet var tämligen sakligt, var hon fullständigt villrådig.

Tidigare, före Mias återfall, hade de ju talats vid om att träffas och att det fanns en strimma hopp för Mia. Vid det samtalet bad Mia att Emma skulle slänga det brev oläst, som ännu inte hade nått henne. Emma som gladde sig väldigt över Mias optimism, hade gjort som hon blev tillsagd och slängt det. Det borde nu ligga i pappersåtervinningen i soprummet så hon tog Lillan i handen och gick dit för att leta. Hon knystade inte om det för Mia men behövde vägledning för hur hon skulle agera. Om hon skulle agera.

Nere i soprummet fann hon till sin förvåning Mias mamma. Hon var fruktansvärt smutsig och tycktes ha tappat all känsla för allt annat än alkohol. Lillan blev lite orolig av att se sin mormor på detta sätt så hon höll sig hårt intill Emma och tittade bort. I ett hörn, där man förvarade kartonger med tomglas, hade hon bänkat sig för att leta slattar av vin. Emma tänkte gå upp med Lillan omedelbart, men eftersom hon genast såg påsen med hennes egen pappersåtervinning tittade hon snabbt igenom den först. Mias mamma talade för sig själv, var vresig och arg, men brydde sig inte om att Emma letade efter Mias brev. De talade inte med varandra. Det fanns inget att säga. Emma hittade brevet snabbt, skyndade sig upp till sin lägenhet och ringde polisen med anledning av att mamman satt där och småsöp.

Hon kände att hon behövde åberopa ett lagrum och kom att tänka på att Mias mamma troligen utan rätt hade tagit sig in i grannfastighetens soprum. Olaga intrång eller något, tänkte hon sig. Hon kände sig falsk som hade letat reda på brevet och ämnade läsa det, så hon tog god tid på sig. Ville tänka efter ordentligt. Medan hon letade efter sin brevkniv för att sprätta upp brevet hörde hon en massa oväsen på gatan nedanför sitt köksfönster. Någon annan stod och bråkade med Mias mamma. Snart såg hon blåljus reflekteras i taket och då tystnade bråket. Hon tänkte att någon funktion i samhällets välfärdssystem nog tar hand om detta stackars vrak nu. Skönt att hon själv hade hand om Lillan, tänkte hon. En mamma och mormor, båda av allt att döma gravt alkoholiserade, var ju otänkbara som vårdnadshavare.

Hon vågade inte läsa brevet med detsamma. Gjorde hon rätt? Hon behövde hämta sig. Bytte på Lillan och lekte en lång stund med henne, sedan hon fått sin välling. Just idag var det väldigt roligt att putta omkull en ketchupflaska av plast och det kunde man tydligen roa sig med hur länge som helst. Emma reste upp den varje gång och Lillan kiknade av skratt. Efter maten sa Lillan ma-ma. Emma log mot Lillan medan tårarna trillade. Hon kände att hon stod inför en stor uppgift. Hon skulle inte svika sin gamla kompis och läste brevet. Allt medan hon fortsatte Lillans lek med ketchupflaskan.

Älskade Emma!

Du är min allra bästa vän. Ja, jag tror inte jag har så många vänner, så det kanske inte säger så mycket. Men oavsett vad du tycker om mig, så tycker jag väldigt mycket om dig. Vi har ju känt varandra mer än halva våra liv, så jag vet att du har hjärtat på rätta stället och har alltid ställt upp när du har kunnat. Även sedan jag började som hora. Får jag be dig om en sak? Jag har bara en önskan:

Att du tar hand om Lillan. Adopterar henne eller blir fostermamma för henne. Vilket du vill. Det kostar förstås, och jag jobbar nu intensivt på att skrapa ihop så mycket pengar jag kan innan alkoholen definitivt gör slut på mig. Som en grundplåt för Lillan. Pengarna ska jag försöka sätta in på mitt bankkonto. S-bank. Du vet ju mitt personnummer och med detta brev hittar du säkert en framkomlig väg för att komma åt dem. Annars så sök igenom mina kläder och andra gömmor efter mera pengar. Jag har redan fått ihop en hel del, som du vet.

Som du också vet är jag inte den där enträgna målmedvetna människan som tar tag i saker utan letar genvägar som i regel blir senvägar. Att ta tag i mig själv har jag försökt många gånger. Utbildningar och hobbies. Det blev aldrig något. Det har aldrig gått. Nu är jag alkoholiserad. Det är något av det svåraste som finns att få bukt med och med tanke på allt som jag tidigare inte har klarat av, så inser vem som helst att jag är totalt chanslös. Jag har inget gott liv att se fram emot. Bara elände.

Jag ska ta livet av mig på ett sådant sätt att jag kan identifieras, så jag blir dödförklarad och inte bara försvunnen. Jag hoppas den dag kommer då Lillan kallar dig för mamma. Jag ska sända upp många tacksamma tankar där jag sitter i mitt helvete!

Snyft! Kram!
Mia

Emma blev alldeles kall. Hon höll nu Lillan hårt i famnen och Lillan kvitterade genom att krama Emma. Det första hon tänkte göra var att säkerställa Lillans framtid. Hon kände sig tvungen att agera genast och ringde socialtjänsten. Där fastnade hon i någon telefonkö, så efter en stund la hon på. Hon behövde ju lösa detta genast eftersom hon ju hade undervisning om ett par dagar, och då några av dessa var helgdagar, så var det bråttom. Hon anade en risk att anklagas för barnarov. Hur Mias mamma skulle reagera på att Emma tagit hand om Lillan, var omöjligt att förutse.

Hon ringde Mia i stället. Inget svar. Hon skickade ett sms. Det gick fram.
Mia! Du måste ringa mig så fort du kan. Det spelar ingen roll när på dygnet du ringer men det är absolut nödvändigt för Lillans skull.

Emma väntade. Inget livstecken från Mia. Efter en stund bestämde hon sig för att ta bussen till torget där hon visste att socialtjänsten hade sitt kontor. Det blev en lång väntan, men Emma kunde inte godkännas att såsom ensamstående ta hand om en annans barn. En annan som heller inte kunde höras! Att Emma hade med sig Mias brev saknade all relevans enligt statuterna. Efter en stund reste sig Emma och tog med sig Lillan hem. Assistenten ansåg att hon inte hade rätt till det, men Emma tog saken i egna händer. Lillan hade inget emot det utan traskade villigt med Emma när de lämnade kontoret. Hand i hand. Assistenten protesterade bara pliktskyldigast och det noterade Emma. De glömde brevet på kontoret och Emma hade noterat Mias personnummer, så det fanns utrymme för assistenten att agera. Om han ville.

När Emma hade kommit hem bestämde hon sig för att ringa till affären där Mia hade arbetat en kort tid. Hon blev väl bemött och handlaren beskrev att han av en lycklig slump hade lyckats rädda Mia från en säker drunkningsdöd, och att han hade tagit sig an henne och kände väldig sympati. Själv hade han tyvärr inte tid att engagera sig mera i fallet, men tänkte hålla ett öga på henne när han kunde och så länge hon var kvar i Emils stuga.

Handlaren berättade också om sköterskan Eva som nog var i sin sommarstuga bara ett stenkast från Emils stuga, och att det nog vore en välgärning om Emma ringde till henne. Han hade försökt själv, men utan resultat. Dock hade han sett deras bil på tomten, så troligen var de i sin stuga denna långhelg. Emma funderade på att hyra en bil och köra de 20 mil det var. Hon visste ju via butiken hur hon skulle åka. Men resan var lång och hon kände samtidigt ett stort ansvar för Lillan.

Oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Laban var klar med gräsklippningen och hade ställt in den i förrådet efter vederbörlig rengöring. Allt enligt instruktion. Han kände sig stolt över att ha vuxit ett snäpp i pliktkänsla och gladde sig åt att relationen med Mia började kännas stabil. Han funderade dock på hur Mia hade trånat när han ansåg sig tvungen att ge sig av för att klippa gräset. Hon hade inte klart för sig hur viktigt det var för honom att göra bästa möjliga intryck på sin arbetsgivare. Han hade ju fått jobbet på nåder. Han försökte ringa henne nu, sedan klippningen var klar och säga att de kunde planera något trevligt nu, men att cykla ändå ut till Emils stuga, det tog emot. Det fanns kanske andra sätt att träffas. Han funderade en stund, ringde igen, men utan att få svar en här gången heller. Han oroade sig inte så mycket för detta utan antog att Mia var upptagen i affären och förmodligen skulle ringa när hon fick en ledig stund. Bra om hon har mycket att göra tänkte han. Han åkte hem till ”sin” lägenhet, lade sig på sängen och somnade.

Efter en stund vaknade han av att telefonen ringde. Det var hans förra arbetsgivare som ringde. De hade fått en akut brist på chaufförer, på grund av sjukdom, och tänkte sig vissa omdispositioner. I den planen platsade Laban om han kunde börja jobba redan efter helgen. Den syssla det gällde skulle nästan betyda full chaufförslön och fordrade inget körkort. Hans Före detta chef blev så glad när han kom på idén att han ringde trots att det var helg. Ett sådant erbjudande skulle knappast störa Laban. Dock var det några detaljer som behövde diskuteras och det vore bra om de kunde träffas tidigt kommande söndag. Det betydde övernattning för Laban. Varför inte på samma hotell som förra gången? Vi bjuder på tågresa den här gången! Klappat och klart!

Han försökte återigen att ringa Mia. Hon borde svara nu tänkte han eftersom affären nu var stängd. Det kunde finnas goda skäl till varför hon inte gjorde det. Nu skulle han ju även kunna berätta denna sista goda nyhet, och såg fram emot samtalet som förr eller senare skulle komma, med stolthet. Skulle han kunna ordna någon lägenhet i Z-stad. Den låg ju 20 mil bort och det nya arbetet måste skötas där, till skillnad från chaufförsjobbet som var mindre beroende av bostadsort.

Så tänkte han på sin statusmedvetna syster som faktiskt borde glädja sig åt varje framsteg för sin halvbror. Han var ju faktiskt ditbjuden med Mia, vid lämpligt tillfälle, och medan hennes man fortfarande var bortrest.

Han hade inte druckit mer än någon enstaka lättöl, sedan han varit på hotellet förra gången, så han blev överraskad när han fann samme man i baren som en gång hade tipsat om Mia som då prostituerade sig på hotellet. Det var ju så han träffade henne och kunde inleda sin relation med henne. En sådan ödets ironi! Vid det här laget hade han börjat bli orolig över att Mia inte svarade, men visste att han kunde ringa affären på söndagen sedan han diskuterat det nya jobbet. Då skulle han ju kunna få klara besked. Han blev snabbt avbruten i sina tankar.
- Haru haft några sköna knull på sistone grabben? Vad det Laban du hette?
- Jorå, livet leker. Du heter Peter, va?
- Yes! I X-stad finns världens brud. Henne skulle du gilla. Bodde inte du där.
- Jo
Laban kände sig generad över att säga att han nu hade en seriös relation med Mia. Han ville inte säga något om det, så han låtsades intresserad, men försökte svara undvikande. Nu tog Peter upp en trave visitkort och började bläddra efter hennes. I farten kunde Laban också se Mias visitkort och frågade om han hade återkommit till henne igen.

- Vete fan vad det är med henne. Hon sa att jag var välkommen åter, men när jag väl var där blev det ett jävla tjat.
- Så du har träffat henne?
- Härom dagen. Jag försökte få med henne på krogen så hon skulle slappna av lite. Tänkte att hon skulle slappna av lite om hon fick ett glas eller två. Då söp hon till av bara helvete och skämde ut sig. Det var knappt vi fick äta färdigt. Så pinsamt var det. Så jag blev förbannad och tog henne i bilen när jag skjutsade hem henne.
- Våldtog du henne?
- Våldtäkt och horor, det går ju inte ihop! Men javisst. Hon ställde upp.
- Ställde hon upp eller våldtog du henne?
- Tja, det var väl något mitt emellan. Jag var ju så jävla kåt!
- Våldtog du henne!?
- Fan vad du tar i! Glöm inte att det var jag som tipsade dig om henne! Våldtäkt? Det är väl närmast en definitionsfråga.
- Din!!!!! Pang!
-
När barpersonalen hade övermannat Laban och kökspersonalen tagit hand om Peter och plåstrat om honom anlände polisen. Laban hade då lugnat sig. Peter hällde då det sista av sin öl över honom och bad polisen sätta in fanskapet på närmaste dårhus. Laban å sin sida skakade bara av sig och erbjöd sig att följa med till polisstationen utan motstånd, bara de inte släppte Peter som våldtagit hans flickvän. Nu började Laban se ett skäl till att Mia inte svarade och bad polisen att agera omedelbart. Hon var ju suicidbenägen och kunde sväva i omedelbar livsfara! Under tiden hade ytterligare en polisbil anlänt till hotellet och polisen fick tämligen klart för sig vad som försiggick på hotellet. Både Laban och Peter fördes till polisstationen för utredning. Kontakt togs med polisen i Z-stad och en viss Putte fick i uppdrag att sondera på Bråkö.

När polisen och de anhållna männen passerade garderoben fann Laban att den var obemannad. Han förstod att polisen nu ämnade kolla om det försigkom prostitution på hotellet. Även chefen hade lämnat hotellet och satt sig i sin bil. Han körde en bit bort och ringde ett samtal till en mc-klubb i närheten. Från en oidentifierad telefon. Mia hotade hans mörkare affärers existens på flera sätt.