Mia vaknade av att någon sjöng och spelade gitarr. Spelade fel en massa gånger, och försökte igen. Ändrade lite. Vad var detta? I och för sig finstämd musik om han eller hon bara var lite duktigare. Det lät riktigt fint på sätt och vis. Som att det kunde bli en väldigt vacker melodi.

Men hon kom snart in i andra tankebanor. Abstinensen satte in genast. Innan hon tänkte titta ut på musikanten skulle hon ta sig en återställare. Hon gick ner till köket. Hela påsen med vinet var borta! Handelsmannen hade förstås anat detta och sett och tagit tillbaka vinet när han kom med mat. Skulle hon vara arg på honom för det. Var det för att hjälpa henne till ett bättre liv, eller för att kunna leverera som ombud för systemet. Troligen bådadera, men borde han inte fatta att det var kört nu. Att han borde hålla fingrarna borta från en person som bara kommer att sprida besvikelser omkring sig, så länge vraket håller sig vid liv. Vad var klockan? Bara halv sex. Vem farao sitter och spelar gitarr ute – och sjunger – så här tidigt en vårmorgon? Huvudvärken fick vara. Hon tittade ut. I ”hennes” sittgrupp, på ”hennes” uteplats satt en ung flicka och läste noter som låg på bordet. Stämde om gitarren och försökte få sång och gitarr att harmoniera. Till synes utan att genera sig det minsta. Mia tvekade. Skulle hon avslöja att hon stod och smygtittade? Nej hon iakttog. Hon såg hur metodiskt flickan arbetade. Tog upp en penna och gjorde ändringar i noterna. Suddade och skrev något annat. Detta höll på länge. Säkert bortåt en halvtimme och en blek morgonsol infann sig. Det såg kallt ut, men hon bar en stickad mössa och en tjock jacka och frös antagligen inte. Eftersom jackan var så bylsig så såg hon betydligt fetare ut än hon nog var. Mia kände igen sig i hennes kroppkonstitution.

Mia lät sig inspireras. Hon låtsades att hon såg sig själv i en bättre värld. Flickan var nog ganska lik henne i kroppen innan hon började dricka sig fet. Hon var så ledsen över att hon aldrig fick något gjort och hade tröstätit mycket. Sedan blev det mest tröstdruckit och då hade fetman tilltagit avsevärt. Hon slog bort de negativa tankarna och låtsades som om hon inte behövde någon tröst. Låtsades vara glad. Är man inte glad så kan man ju alltid låtsas och ta vara på den inspiration, tänkte hon. Hon började med att sopa upp sand på köksgolvet och torkade av matbordet. Så enkelt och så mycket trevligare. Hon flinade åt sig själv. De få kläder hon hade slätade hon till och hängde upp på galgar. Allt medan huvudvärken sprängde. Hon bestämde sig för att strunta i det. På något sätt inspirerade gitarrflickan Mia till att dela upp sig i kropp och själ. Kroppen mådde urdåligt, men hon var ändå på gott humör. Hon tänkte till och med dammsuga lite, men avstod, för hon ville inte visa att hon fanns i huset. Hon gjorde många korta avbrott och gick fram till något fönster och smygtittade bakom en gardin. Nu såg hon att flickan hade tagit på sig torgvantar för att inte frysa om fingrarna. I övrigt var hon ju varmt klädd. Så såg hon att hon hade fällt ryggstödet bakåt och tagit upp en kopp och en termos ur sin ryggsäck och njuta av denna fina morgon samtidigt som hon kritiskt granskade noterna. Gitarren hade hon lagt på stenläggningen. Som om hon var hemma. Mia blev allt mera nyfiken och tyckte att det var dags att visa sig.

Flickan ryckte till när Mia låste upp ytterdörren och reste sig hastigt.
- Ojdå, ursäkta så hemsk mycket. Jag trodde inte att Emil var här. Han har ju alltid sin bil här. Har jag stört mycket?
- Nejdå. Och. Det är han inte heller. Emil alltså. Här menar jag. Att han inte är. Det är bara jag och jag har fått låna stugan en stund. Vad fint du sjunger! Men varför är du här och varför så tidigt?
- Ursäkta. Jag ska inte störa mera. Här brukar det inte störa någon. Alla brukar sova så här dags och ingen brukar åka förbi heller så här tidigt. Motorcykel som passerade nyss var ett sällsynt undantag.
- Men kan du inte berätta. Kom in i värmen lite. Det var härligt att vakna till dina musikaliska ansträngningar. Du verkar jobba väldigt målmedvetet. Kan du inte berätta lite?
Det blev tyst en liten stund. Hon ville tydligen inte berätta och Mia ville inte pressa henne till det. Det var kyligt även på verandan där de nu satt så Mia gick och hämtade en filt att svepa om sig. Tystnaden kändes tydligen lite jobbig för båda flickorna. Gitarrflickan gick ut för att hämta sin gitarr och lade den i sitt fodral. Men hon kom snabbt in igen och satte sig ner igen och smuttade på sitt kaffe. Mias tankar på sitt eget öde kom snabbt tillbaka och tårarna började rinna. Gitarrflickan såg det, och undrade om hon störde.

- Nej, du stör inte. Det är jätteskönt med lite sällskap. Jag lever väldigt ensamt.
- Jaså. Hur kommer det sig att du bor i Emils stuga. Har han sålt?
- Usch, kan vi inte prata om dig i stället. Du inspirerade mig väldigt mycket nu på morgonen så jag har faktiskt börjat städa lite medan du spelade och sjöng.
- Jo, men innan jag berättar om mitt projekt vill jag vara säker på att du inte skvallrar.
- Vem skulle jag skvallra för? Jag tiger som muren.
- Ok. Jag går i nian och det är första året på evigheter som någon klass går ut nian här på Bråkö, så jag tänkte överraska med en sång på avslutningen. Pappa är kantor i församlingen här och har inte en aning om att jag har smyglånat hans gitarr. Jag vill att det ska bli en överraskning för alla och behöver öva i smyg. Jag vill att han ska bli stolt över sin dotter.
- Det blir han säkert! Och därför smyger du hit i svinottan och övar i Emils trädgård.
- Ja, man ser ju om hans bil är här hemifrån mig och då är det fritt fram. Jag tror inte någon annan märker något om jag sitter här. Han har känt mig så länge jag kan minnas och det är den mysigaste gubbe man kan tänka sig. Men nu måste jag hem innan någon vaknar. Hemma hos mig.
- Detta är ju otroligt. Du kommer att få till det jättefint. Det känner jag på mig. Jag håller tummarna för dig. Var bor du?
- I stugan i skogsbrynet där borta.
- Ser fint ut. Vad heter du? Jag heter … Maria.
- Och jag heter Viola, för pappa älskar fiol.
- Men är inte viola ett annat instrument?
- Jo, och vi skojar ibland rätt friskt om det. Men nu måste jag skynda mig. Vi ses!
Viola packade sin ryggsäck och promenerade raskt hemåt. Hon hade väl några hundra meter att gå. Nu kände Mia av sin huvudvärk igen. Denna förbaskade abstinens. Hon var rädd att den skulle utveckla sig till illamående. Kunde hon klara att reda upp detta. Viola hade gett henne en strimma hopp med sin inspirerande musik. Mia gick in i badrummet och tänkte ta en rejäl dusch trots att huvudvärken nu var värre än någonsin. Så snart hon kunde skulle hon söka upp Eva och be om medicin mot abstinensen. Men ännu var det för tidigt.

Knappt hade hon gått in i duschen hörde hon en rejäl smäll. Sedan ljudet av en motorcykel som snabbt körde iväg. Mia var redan i duschen och skyndade på för att se vad det nu var som hade hänt. Detta lät märkligt! Tjuvskytte? Nej, Mia avbröt duschandet, svepte om sig filten och sprang ut på vägen. Där låg Viola och jämrade sig i plågor. Hon blödde kraftigt i magtrakten och var inte vid fullt medvetande.

Hjälp! Skrek Mia så högt hon kunde. Snart var det alldeles ljudlöst i trakten igen. Ingen reaktion. Hon upprepade sitt ropande flera gånger medan hon svepte filten om Viola och sprang alldeles naken in i stugan igen och ringde 112. Oj då! Massa obesvarade samtal. Det fick vänta. Men 112 väntade också ett bra tag på att svara.
- Skicka ambulans. En person ligger och blöder på vägen. Så hörde jag något som kan ha varit ett skott alldeles nyss. Och en motorcykel.
Mia inväntade inte svar utan satte snabbt på sig sina säckiga träningsoverallsbyxor och den gamla jumpers och sprang ut till Viola igen. Hon rörde sig knappt. Mia kontrollerade andning och lade henne på sidan så att fradgan i hennes mun inte skulle hindra andningsvägarna. Hon skakade nu väldigt och filten verkade otillräcklig. Mia skrek på hjälp oupphörligt och rusade in efter sängkläder att ytterligare svepa om Viola. Då såg hon sin mobiltelefon och att hon glömt trycka av den.
- Hallå! Vart! Hallå! Vart ska vi skicka ambulansen?
Mia ryckte åt sig telefonen. Hon glömde ju bort detta viktiga!
- Till Bråkö, ett par hundra meter innan man kommer till hamnen, sa hon flämtande.
Mia svepte in Viola ytterligare och letade efter något drickbart i hennes ryggsäck. Hon höll upp Violas huvud och försökte ge henne lite ur den vattenflaska som låg där. Viola krampade enormt efter detta. Tydligen inte bra.

Till sist kom grannen som varit väldigt skeptisk mot Mia och frågade om Mia hade för vana att skjuta ihjäl folk. Han visste ju om att Mia dödat i nödvärn för en kort tid sedan.
- Kan du inte ringa ambulansen igen! Detta verkar ju livsfarligt!
- Vad har hänt, egentligen? Ojdå! Hon verkar ju skjuten! Trodde hon var ett fyllo som ramlat omkull på hemvägen. Det är ju Viola! Kände inte igen henne för alla bylsiga kläder. Jag ringer genast!

Det dröjde inte länge förrän det hördes utryckningsfordon i fjärran. Grannen gick ner till landsvägen och dirigerade ambulansen den sista biten. Två sjukvårdare tog snabbt hand om Viola och gjorde några första-hjälpen-insatser innan de for iväg med henne. Mia och grannen tittade på och verkade alldeles handfallna. En av polisbilarna som också hade kommit i samma veva, vände plötsligt om och körde iväg i högsta fart. Nu var det bara en polisbil och två poliser kvar. Den ena tog med sig Mia till Emils stuga och den andra tog in grannen i bilen.

Efter en stund kom grannen och knackade på hos Mia. Någon minut tidigare hade polisen som förhörde Mia lämnat henne.

Det stod snart alldeles klart att varken grannen eller Mia hade något med skotten att göra. Men däremot trodde poliserna att Mias insatser troligen varit avgörande för Viola. Om hon klarar sig. Det troliga var att någon ville mörda Mia och hade misstagit sig på person. Mia och Viola var ungefär lika långa, och med alla bylsiga kläder såg den annars smala Viola ut som Mia, om man inte ser efter så noga. Och hon lämnade ju Emils stuga strax före beskjutningen. Vem, utom Mia, kunde mördaren tänka sig att det var?

Den summariska tekniska undersökningen som gjordes i samband med förhöret visade att allt vad Mia uppgivit föreföll helt sant. Inklusive att de hade suttit på verandan och småpratat en stund, då Viola glömt en pappersnäsduk på bordet och spillt lite kaffe utanför koppen. Viola var skjuten i magen och svävade länge mellan liv och död.

Grannen bad om ursäkt för sitt dåliga skämt när han kom till brottsplatsen där Viola låg, och berättade att ha hade hört precis samma som Mia men satt på toa för de lite tyngre göromålen. Det var därför han kom lite senare. Han hade också sett motorcykeln från sitt toafönster samt att den hade åkt omkring på småvägarna några timmar tidigare. Mia förstod av detta att han hade full koll på allt som tilldrog sig i trakten. Inklusive hennes egna förehavanden. Dygnet runt.
När han gick kände Mia hur illa huvudvärken hade tilltagit.

Hon orkade inte gå de 500 metrarna det var till Eva, men gick ut och samlade in de blodiga sängkläderna och filten och lade alltsammans i blöt i badkaret. Hon duschade sig färdigt och kröp sedan ner i sängen igen. Som tur var hittade hon två magnecyl i en gammal plåtask. De minskade hennes huvudvärk något, och hon somnade om.
ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

- Mission complete. Hon stöp direkt och jag hade sonderat tidigare under småtimmarna och sett att ingen annan aktivitet pågick i trakten. Inga vittnen. Folk reagerar aldrig på enbart ett skott och jag fick fullträff. Hon blödde nog ihjäl ganska fort, om hon inte dog direkt.
- Idiot! Kollade du inte om hon var död?
- Behövdes ju inte. Hit med stålarna. 5000 kr till!
- Vi väntar nog med det tills vi vet att hon dog. Annars betalar du tillbaka!
- Vi kan väl ta kål på henne på sjukhuset om det skulle behövas. Du kan vara helt lugn! Jag gör inte sådana jobb. Det har vi specialister till. Som jobbar på sjukhus. Pengarna är redan i omlopp i klubben så dem ser du aldrig mera.
- Stick. Jag gör upp resten med er klubbordförande.
-
Ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

På polisstationen lugnade sig Laban snabbt. Han hade gått för långt genom att slå ner Peter och därmed krossa hans glasögon med skärsår i ansiktet som följd. Han ville ställa allt till rätta, som han kunde, men då behövde han prata med Peter, fast han var så upprörd.
- Jag vill be om ursäkt! Men ändå inte. Kan jag inte få tala med Peter? sa Laban
Polisen kollar saken och låter Laban och Peter tala genom ett galler. Tämligen omgående.
- Vad fan tog det åt dig, din jävel? Det här ska du få sota för. sa Peter.
- Du ställde en fråga. Vill du ha ett svar?
- Om du har något vettigt så kan vi väl ta det?
- Först en ursäkt. Jag kunde inte låta bli. Du förstörde min flickvän! Men man får inte göra som jag gjorde. Ursäkta!
- Ok då, men inte fan är väl Mia din flickvän. Hon är ju hora!
- Jag har sökt henne hela dagen och nu fattar jag varför hon inte svarar. Hon är väl alldeles förstörd efter vad du har berättat. Hon är min flickvän nu. Men har problem med alkohol. Du har lurat i henne det, och det kan vara som att ta död på en som är alkis. Inte en droppe tål dom! Sedan bara satte du på henne. Min flickvän. Fattaru?
- Å fan. Tänkte bara på att hon är hora. Välkommen tillbaka haed hon sagt senast jag köpte sex där på hotellet.
- Horor är väl för fan människor, dom också! Annars kan du ju köpa nån jävla plastgrunka i någon sexbutik och sätta på! Men förlåt då, för fan.
I det här läget ingrep den övervakande polisen i samtalet:
- Det låter som om ni båda har fattat vidden av vad en ursäkt innebär. Stämmer det?
- Mmm
- Mmm
- Att man liksom går vidare och inte ställer några krav. Även om man inte glömmer. Att man gör det bästa av det man har ställt till med. Är ni med på det?
Efter detta återupptog Laban och Peter sitt samtal lite lugnare. Klockan närmade sig midnatt.
- Hur ska jag kunna göra något åt saken, sa Peter. Gjort är ju gjort.
- Du kan be Mia om ursäkt också.
- Det här jävla ursäktandet löser väl inga problem?
- Om du får in i din skalle att du har burit dig väldigt illa åt mot en kvinna, så kanske det går lättare. Fick hon betalt?
- Jag stod för krognotan.
- Alltså fick hon inte betalt. Det spelar för övrigt ingen roll. Du tvingade dig på henne mot hennes vilja, och det är nog ganska viktigt att markera att du fattat ett och annat sedan dess. Har du aldrig haft en riktig flickvän så du fattar?
- Sluta! Jag ska be om ursäkt, om jag träffar henne.
- Detta är viktigt så det kan nog ordnas. Undrar så hur hon mår nu. Måste kolla det.
Nu ingrep polisen igen.
- Kan vi säga att ni löser detta själva. Att ni båda fattar att ni har gått för långt. Om Mia anmäler dig för våldtäkt kommer saken i ett annat läge, men vad gäller er båda tycker jag ni skakar hand och återgår. Och visar att ni tål ett par öl och fortfarande kan tänka klart och vara behärskade.
- -Mmm
- -Mmm
- Upp till bevis. Krogen ligger bara 200 m bort. Hälsa från polisen med morotshåret att ni uppför er väl nu. Då kommer ni nog in. Och … Skaka hand! Smile!
- Jo, det var kanske en nyttig läxa för mig, din snyting. Med du står väl för glasögonen?
- Om du står för hur vi ställer allt till rätta för Mia så. Men udda kan kanske vara jämnt?
- Ok, då.
När de återkom till hotellet fann de en märklig stämning. Det kändes som om taket hade sänkts till huvudhöjd. Baren serverade bara lättöl och det lätta gardet var borta. Musiken hade skruvats ner, och folk tittade på varandra utan samma glättighet som normalt.
- Vad har hänt? Är detta vårt fel?
- Kanske vi har rättat till något? Men. Lättöl dricker jag till lunch. Aldrig kvällstid. Ska vi utbyta varandras telefonnummer så vi kan fortsätta snacka en annan dag? Det skulle nog kännas ganska rätt, men inte nu. Ju mer jag tänker på vad jag gjorde mot Mia desto dummare känner jag mig.
- Om jag aldrig hade pratat med henne hade jag nog känt mig lika dum. Och kanske gjort likadant. Nej för resten. Så dum är jag nog inte!
- Fan. Be hora om ursäkt! Har aldrig snuddat vid den tanken förut. Man har ju betalt, tänker man sig. Men det räcker ju inte. Hon är en människa också!
- Ibland tänker man om. Hej med dig. Vi hörs.
Så skakade de hand för andra gången den kvällen.