Han som gick
för att försvinna

tog gårdens brunn
på ryggen

för att fylla
dalen långt borta

med kända ögons
spegel


Morgon var det
kväll var det:

alla säger olika
men solen såg

skuggans steg
ur gårdens grå

mot äng
och moln


och han som gick
mot bergen

mot dalen
som skulle bli sjö

lämnade namnet
vid grindens stolpe

för det var dags
att andas


Dags att dagas
dags att skymma

dags för möte
i ekorrens skog

under svalans segel
nära bäckens stig

och allt var
detta enda:


en man och en dröm
ett timglas på bordet

en knackning på dörren
en fågel i trädet

en morgon
en skymning

ett avsked
en början


en dag mitt i livet
en stund och en tanke

en brunn
med ett vatten

med djup
och med stränder

ett kliv ur det dolda
ur namn och ur vardag


Han som gick
för att försvinna

såg solen
och följde fågeln

och allt var
detta enda:

vattnet och stigen
och dalen långt borta