det är jämnlikhetsskiten som irriterar mig mest
för aldrig skulle jag vilja prioritera er lika
jag skulle hellre ligga nergrävd i en trälåda
än att hjälpa detta korrupta jävla samhället

och jag skulle aldrig vilja skriva med punkt
för det skulle betyda att jag talat klart
aldrig skulle jag vilja sätta mig ner igen
för då skulle era tysta käftar börja pladdra
åter igen utan stopp, i en hets efter utopi
och en påhittad lycka

alla är ni fanatiker till den pengafixerade
staten, ni jämför er med alla andra och mår
därför bra

men mot kala vita väggar ekar vår sorgesång,
fagert magra ranglar vi runt i ett ständigt
skrikande skönhetsideal som aldrig håller käft

låt oss korsa motorvägar med randiga kroppar,
men aldrig vågar vi vara olika och det är ett
skämt att säga annat

för udda stöts bort, anses sjuka

det är när vajern i hissen går av som du har
tid att tänka för en snabb sekund vad du
egentligen håller på med

för inte finns det väl någon här i mängden
som kan undgå att höra skammen av flaskorna
som klirrar så det ekar på spårvagnen

det folkfyllda pendeltåget, alla ser dina
blodsprängda ögon och vingliga gång
för lite sömn, för mycket kemisk magi
för lite glädje, för mycket falsk lycka

vi säljer alla mediciner för kokain,
i hopp om att få någonting att känna
ständigt på jakt efter sin version av
verklighetsflykt i detta jävla fiskstim
omvärlden är en ren & skär lögn

och där står ni igen, i den smutsiga busskuren
sönderskurna, fysiskt eller mentalt spelar inte
längre någon roll, du kan aldrig vara helt hel
överväldiga av ångest och med en panikartad
längtan efter något större, något bättre,
något mer

med era pungkulor i koppel bestämmer ogrundad
politik hur era liv skall formas & fungera
det är då tung narkotika kan bli din egna
kärleksromans, vi innehar mer än bara pulver
mycket ångest i en mix av stark jävlig sprit


läser ni inte mellan raderna
så läser ni inte alls




vi balanserar på räls och överlever
med snaran hårt runtom vår hals