Kylan var åter här och fåglarna började planera sin flytt till varmare länder. Så mycket jag önskade att jag var en av dem. Jag vill bara flyga iväg och glömma bort allt som har med den kalla årstiden att göra. Men det går inte.
Jag måste vara kvar och vara stark. Lyssna på fåglarnas livfulla diskussioner och känna mig utfryst och utlämnad. Vad kan man göra när man inte längre vill leva?
Samtidigt så vet jag ju att dem här tankarna kommer att gå över. Det är bara denna tiden på året som får mig att bli nedstämd och så snart solen tittar fram igen så kommer allt vara bra igen. Till dess får jag försöka ta mig igenom detta så gott jag kan. Jag får försöka dränka mig i glada böcker, filmer och jag måste träffa människor.
Nu var jag i alla fall på väg ut. Dit jag måste gå.
Jag kan vägen alltför väl även om jag inte har varit där på ett helt år. Det är rätt fint ute ändå. Löven är i alla färger och det är mysigt. Om jag inte hade varit på bra humör hade jag kanske till och med lett ett fint leende och tittat upp mot himlen och njutit av den här promenaden. Men det kunde jag aldrig, inte när jag var på väg dit.

Hur kan det ha gått så fort? Tiden. Tiden har gått så fort. Det är sjunde gången jag är här nu. Det känns annorlunda på något sätt. Även om jag är samma person känns det annorlunda. Jag känner mig annorlunda. Jag vet inte riktigt om jag känner mig ledsen på grund av det som hände eller bara på grund av att jag har förknippat detta stället med smärta och sorg. Jag vet inte men det gör i alla fall ont.