Efter en underbar högmässa idag i Klosterkyrkan
med otroligt vacker sång och musik och med
biskop Martin Modéus som predikant och
celebrant på Jungfru Marie bebådelsedagen
serverade Röda Korset kaffe.

Jag hämtade kaffe och tilltugg och satte mig
vid ett tomt bord. Det dröjde inte många
minuter innan bordet var fullsatt med
kaffesugna gudstjänstbesökare.

Men hörnplatsen längst ut var ledig vid
bordet men där fattades en stol. Jag hade
knappt hunnit tänka tanken förrän en
vacker ung flicka i en elektrisk rullstol
kom körande emot oss och undrade:
-Är hörnet ledigt... -Absolut, sa jag,
men du får nog lirka dig in...
-Det ordnar jag lätt sa hon, så vred
hon bara stolsitsen som hon satt på
mot bordskanten. -Snyggt och lätt, sa
jag, en så´n vippanordning skulle min
man haft på sin rullstol så hade jag sluppit
att vicka på den som bara den för att han
och rullstolen skulle komma rätt och nära
intill bordskanten när vi skulle äta ute...

Då började hon berätta: -Hon hade länge
önskat sig en elektrisk rullstol. Men inte haft
råd att skaffa en. Vad skulle hon göra för att
kunna köpa en sådan och som en blixt ifrån
ovan fick hon en idé, hon skulle sätta sig på
gågatan sjunga och spela på gitarr, ja helt
enkelt spela ihop till en sådan stol.

Hon räknade med att det skulle ta 1-2 år
att få ihop den summan 22.000 kr som
den kostade, men det var värt ett försök...

Hon rullade in på gågatan började spela
och sjunga. Folk fyllde på med pengar i hennes
hatt, butikerna kom med kaffe, tidningen
skrev om henne. Ännu mer folk strömmade
till och gav bidrag, pengarna växte. Efter sex
veckor hade hon fått ihop 22.000 kronor hon
kunde köpa stolen! När hon hunnit så långt
i sitt berättande då log hon stort med hela
ansiktet mot oss och sa:
-Vadstenaborna har gett mig denna stolen!
Jag är så glad nu kan jag köra omkring och
så lätt ta mig fram överallt. Detta är det bästa
som hänt mig. Jag är helt enkelt överlycklig!
-Oh, sa jag, så härligt att höra. Det är ju vad
jag hela tiden säger om Vadstena till folk att
vara här är som att hamna i Edens Lustgård
för här händer så ljuvliga saker inte bara en
gång utan hela tiden om och om igen. För
vadstenaborna har en så stor medmänsklighet
som jag aldrig sett någonannanstans...
-Ja sa hon, jag säger likadant!