Döden kunde ha varit ett faktum, vi hade kunnat stått bredvid bilen och hållit varandras händer. Och varit på väg till en helt annan värld.
Det gick så snabbt, fanns inget vi kunde göra!
Jag hör bara ditt skrik ,som skär igenom hela min kropp. Tittar upp och ser lastbilens strålkastare närma sig bilen.
Vet inte om jag hinner tänka tanken klart att barnen kommer bli föräldralösa. Men det är bilden på barnen som flyger förbi mina ögon!
Jag vet inte vad som händer sen, allt svartnar!
Jag hör röster som pratar, nån skriker. Känner att nån tar min hand.
- Hallå
Jag försöker öppna ögonen, det värker i mina ben och jag känner hur blodsmaken i munnen får mig att vilja spy!
Jag känner hur jag lyfts ur bilen, jag frågar hur det är med de andra.
- Alla lever, ta det bara lugnt allt kommer bli bra.
Tårarna rinner för min kind och blandas med blodet från såret.
Jag lever och alla i bilen lever. Känner mitt medvetande försvinna med jag somnar bara. Det kunde ha blivit värre!
Döden hade kunnat tagit oss alla fyra.
Våra och våra vänners barn hade kunnat fått börjat livet utan sina föräldrar.
Vi hann väja bort från lastbilens framfart. Minnet sitter kvar starkt, och bleknar lite men det finns där.