jag såg Esther Ofarim på scenen på Grönan och hon var helt klädd i vitt och jag minns inte om jag bara drömt men det var en drivande rök och min barndom slagen ihjäl och jag bläddrade i mina listor för att dölja den lilla plågan i ryggen fort fort så de inte hann stänga caféet jag vill inte att de ska stänga caféet det är långa långa jeans och det är långt långt solsken och för all del korta blinkningar liksom korta ögonblick som mina ögon varit öppna när musiken stämmer ner sig från snabbt och högt till långsammare och lägre så klappar mitt hjärta lite mer i takt åh min tid av liten ljus öppning åh min tid av tvekgrått ont i mitt öppna bröst som jag måste hålla öppet och det var en skolgård och där satt killar med kulorna satta i en pyramid och vi andra stod en bit ifrån och vi hade alla varsin kula som vi höll mellan tumme, pekfinger och långfinger och på en given signal kastade vi våra kulor mot pyramiden av kulor och jag minns inte om det var jag som träffade men jag hoppas inte det jag hoppas att pyramiden höll och inte föll och det var en väldig sol där och gruset på skolgården var grått och det var frågan är du Tommy eller Elvis och det var den tiden och de var de listor som jag inte visste att jag sorterade in i bröstet jag la allihop i en viss ordning i bröstet om jag en dag skulle komma tillbaka och knacka där och se vem jag var och för att komma åt min penna och skriva hela mitt huvuds evighet och blomma måste jag böja knä för den där ekande sju mil stora klockan som dångar på torget min död och först bara gråta och gråta och barnöppetgråta min ensamma hopplösa skam och snabbt torka bort med avigsidan av ärmen och kliva upp och vända mig om så snabbt och försynt att du inte ser mig gå förbi med hela bröstet öppet och hemskt och det var broar av regn och gräset ville jag vara och den blåa himlen som ett mammas öga jag kommer visst hela tiden tillbaka dit men åtminstone finns de här orden jag lämnar över pappret som stolpar nedslagna i vattnet att sätta ner fötterna på så man går på vattnet och jag springer över vattnet och blir bara blöt om fotsulorna och när jag läser vidare reser sig en kraftig sol där framme med långa vackra händer och solen hon står vid en multen trädgrind med högra handen på räcket med bara tumme, pekfinger och långfinger och det är en stig som brun och nedtrampad ringlar bort bakom henne och in i en skog som väntar och jag tar med flit ett steg mellan två ord och sjunker osedd ner i det nakna vattnet